ann helena rudberg

Jag har en ny blogg!

2009-10-25T10:59:00.002+01:00

Sedan länge har jag en ny blogg, men google envisas med att visa den här nedlagda överst. Gå till

www.annhelenarudberg1.blogspot.com

Inte ens min familj hittade min nya blogg så då insåg jag att jag behövde skriva detta.

Jag lägger ned

2009-06-08T21:15:00.005+02:00

Kära vänner. Jag lägger ned den här bloggen. Det har blivit populärt bland författare att göra så efter ett tag och jag sällar mig till dem. Jag har skrivit här nästan varje dag i snart ett och ett halvt år. Det räcker.

Visst kommer jag att sakna att slå på den på morgonen, men det tar helt enkelt för mycket tid och jag har annat att göra. Inte heller går det att bli av med de, som jag inte vill ha kontakt med. Tyvärr.

Jag låter den ligga kvar, som den är, men det här är mitt sista inlägg. Ha det gott allihop!

Nisse är död

2009-06-08T16:47:00.006+02:00

Jag fick veta det genom mäklaren som ska sälja hans tomt och hans hus. Nisse tillhörde det slarviga gänget, som inte klarade sig utan strikt tillsyn.

Hans hus är rivningsfärdigt, för han flyttade till mammas bostad i stan när hon dog. Och sedan gick det utför med Nisse. Han tillhörde de som drack och inte höll ordning.

Innan hans mamma dog gjorde han ett ryck och försökte isolera sin gamla sommarstuga, men han slutade mitt i en planka och sedan dess har skogen nästan kvävt huset. Tätt inpå växer nya träd och skymmer det som borde ha varit en veranda, men aldrig blev det.

Verandadörren leder rakt ut i ingenting. Hans provisoriska elskåp hänger på sned. Det har det gjort så länge jag minns. På ena sidan bort från vägen har fönstren länge varit sönderslagna. Det är väl Nisses kompisar, som har brutit sig in.

Han drog själv hit dem. Och en gång träffade jag på Nisse när han smög runt på granntomten och letade efter något att ta med sig. Grannarna frågade oss senare om vi hade sett vem som tog bensindunken. Det var nog Nisse eller hans kompisar, men vi såg aldrig när de gjorde det.

Det var kanske mamman, som höll honom vid liv. När hon dog gick det rätt utför med honom själv. Drickandet tog väl över.

Och nu vill dödsboet har minst 1.950 000 för den igenvuxna tomten med det rivningsfärdiga huset. Varför han inte sålde innan han dog är obegripligt. Men kanske begrep han att det skulle gå ännu fortare åt skogen då. Med honom själv.

En gång i tiden jobbade han åt Televerket, men det var länge sedan. Han var trots allt en rätt god medborgare sedan han blev förtidspensionär eftersom han inte levde så länge.

Jag dömer inte Nisse. Har ingen aning om hur ett gott liv skulle ha levts i Nisses skor. Hans liv kanske var det bästa möjliga från hans förutsättningar. Vi kan aldrig kliva ur oss själva och se hur ett liv ser ut från andra sidan. När man lägger ihop plus och minus.

Farväl Nisse. Det ska bli skönt att någon tar över din tomt. Hoppas det blir någon, som bryr sig om den.

PS. Det finns dom som inte förstår texten om att han var en god medborgare eftersom han inte levde så länge. Det finns den åsikten ute i samhället för förtidspensionärer kostar så mycket. Det vet vi ju. Pengar styr allt. Och om de dör av så desto bättre. Jag tyckte själv att det var det bästa jag kunde göra när jag inte orkade längre utan blev sjukskriven. DS.

PSPS. Jag är själv förtidspensionär och det är förstås en god affär för staten om jag inte heller lever så länge, men det tänker jag göra. DSDS.

Piraterna vann

2009-06-08T08:58:00.004+02:00

Det blev en valskräll för piratpartiet i Sverige och antagligen hade den varit ännu större om det hade gått att rösta på internet. Men det aktar sig väl di gamle för att införa.

Då menar jag inte gammal efter ålder, utan de som inte vill att världen ska gå framåt. Och att makten inte ska fördelas på nya sätt.

Det var bara som det skulle att Junilistan åkte ut. Ingen har hört talas om dem sedan de tog plats i parlamentet.

Och övriga partier fick inte tillräckligt för att nå upp till gränsen. Skönt!

Dessutom var det Marit Paulsens val och de grönas. En tant och klimatet bestämmer. Och det är också helt okej.

Ulf Nilsson i Expressen tror att piraterna åker ur nästa gång, men det är hans önskedröm. Vi får väl se, vi som lever då.

Jan Guillou är förbannad

2009-06-07T08:47:00.014+02:00

Lars Gustafsson kallade Jan Guillou en dussinförfattare, sådana som eventuellt inte kan skaffa sig fler herrgårdar på grund av internet, när han proklamerade att han röstar på Piratpartiet i Expressen häromsistens.

Det gillade inte Guillou, som ägnar hela sitt utrymme i Aftonbladet i dag att häckla tillbaka. Riktigt förbannad är han.

Han begriper inte ens den centrala tanken i det Lars Gustafsson säger, att det viktigaste för en författare är att bli läst. Att det är tankarna som är grunden i litteraturen. Inte att tjäna pengar.

För Jan Guillou är det naturligtvis en katastrof om det inte går att tjäna miljoner, som han och Piratförlaget har gjort hitills. För honom är det uppenbarligen pengarna och makten, som är det viktiga. Inte idéerna eller tankarna.

Han ser framför sig att hela industrin kring hans böcker, kommer att försvinna, vilket i hans fall betyder Piratförlaget samt de bokhandlare som säljer hans böcker (märkligt nog också nätbokhandlarna).

Lars Gustafsson menar att det är tekniken, som förändrar verkligheten, som den alltid har gjort. Och för honom är som sagt det viktigaste att bli läst så därför välkomnar han den utveckling, som finns med internet. Och också den revolution det innebär. Exakt som det var på 1700-talet.

Ny teknik har alltid förändrat världen och det kommer den att göra nu också. Han har också en egen blogg, där man kan läsa artikeln även på engelska.

Han föddes den 17 maj 1936 i Västerås och har bott i USA mellan åren 1982-2006. Minst en bok har kommit ut per år av hans hand sedan år 1957. Numera är han bosatt på Söder i Stockholm.

Expressen ljög

2009-06-06T10:10:00.005+02:00

Expresssen hittade på att det var på grund av flygrädsla som Christine Badre Schnabl och hennes femårige son Philippe omkom ombord på ett Air France-plan medan resten av familjen åkte med ett annat flygbolag.

Nu vill mamman till Christine, Annika Badre, ställa allt till rätta och berätta att de inte var rädda att flyga utan flög flera gånger om året mellan Sverige och Brasilien. Men att de åkte olika bolag berodde på att de hade rabatt för barnen på dessa olika bolag.

Så ironiskt nog var det för att de ville spara pengar, som halva familjen omkom. Annars hade de antagligen åkt allihop med det första planet, det som kom fram.

Expressens reportrar brukar hitta på när de inte vet detaljer och de tror aldrig att sörjande människor ska höra av sig. Och ofta orkar de inte det heller. Men den här gången ville Annika Badre att det skulle bli rätt och hon har också valt två bilder, som hon ville se i tidningen av sin dotter och sitt barnbarn.

Gudrun Schyman får en miljon av Benny Andersson

2009-06-06T08:41:00.003+02:00

Benny Andersson tyckte att det var för j-ligt att det inte fanns valsedlar överallt till Fi, som Gudrun Schyman gick ut med i pressen i veckan. Han stöder dock inte hennes valkampanj utan menar att det handlar om det valtekniska. Även om han naturligtvis är för jämställdhet.

Gudrun Schyman gick själv ut med det i Aktuellt i går och sade att det berodde på att hon tidigare har kritiserat moderaterna för att mörka sina bidragsgivare. Istället handlar det nog om att Gudrun Schyman är desperat och vill ha genomslag i massmedia.

Fi fick endast 0,7 procent av väljarna i förra valet och hon vill naturligtvis sitta i EU, där makten och betalningen är bättre än i svenska riksdagen.

Hennes avslöjande är ett populistiskt utspel, som hon tror ska ge utslag i att hon får fler röster. Hon var med i marxist-leninisterna som ung och flyttade till Stockholm från Skåne till Ängsviksgården, när hon hade brutit med sin man och tog med sina två barn, för att kunna arbeta i den inre kretsen i vänsterpartiet.

Hon är socionom och har arbetat som det i Värmdö kommun ett år, innan hon blev riksdagskvinna 1988 och hon vann kampen om partiledareposten 1993.

Jag röstar inte

2009-06-05T08:55:00.003+02:00

Att rösta på EU känns en smula, som om vi skulle bli inbjudna att rösta på McDonalds eller Vattenfall. Inte skulle det betyda ett enda dugg.

Båda dessa företag skulle precis som EU leva sitt eget liv. Tanken bakom EU var naturligtvis god med kol- och stålunionen då mellan Tyskland, Frankrike, BeNeLux-länderna och Italien i början av 50-talet. Alla människor i Europa hade nog av krig efter två utmattande sådana, som hade tagit miljoner människors liv.

Fast jag är född när det senaste (sista?) tog slut så har jag ibland svårt att tro på att de har funnits. För de är så groteskt dumma företag. Men människor i grupp är ofta inte så kloka.

Och människor inom EU, som sitter med större makt än ministrar i Sverige och med högre löner snart blir förstås korrupta. Makt och pengar korrumperar. Det är så självklart så det är fånigt att påpeka.

Inte ens någon som är kritisk till "högerstyret" i Bryssel och som skänker bort sin lön kommer undan. Det går inte att ändra sakernas tillstånd inifrån. Stora organisationer lever sitt eget liv.

Till slut kommer EU att sluka oss alla och vi kommer att ingå i Förenta Europas Nationer. På gott och ont. Men rösta behöver jag inte göra. Ännu. Det är inte en plikt som medför böter om den inte utförs. Ännu.

Kung Bore är tillbaka

2009-06-04T17:18:00.004+02:00

Det här var nog bland de kallaste dagar jag har upplevt i juni, kring plus sex grader och iskallt regn med blåst... väntade bara på snöflingorna. Golvet är iskallt och jag måste ha både sockor och tofflor på mig när jag går omkring.

Ska strax ut till vedboden och kolla om det möjligen är så att det finns några torra pinnar, för det här är inte mänskligt. Måste ha lite värme...

Jag minns midsomrar med kring tio grader plus och regn, så det kan vara jävulusiskt den här månaden med. Stackars alla studenter i morgon, särskilt flickorna som ska vara söta och gulliga i sina kortkorta vita klänningar.

Allt är sig likt sedan jag själv gick ut skolan. Hade också en kortkort vit klänning i spetsmönstrat med stora blommor. Men då var det vackert väder och varmt år 1964 den 20 maj.

Jag fick åka lastbil genom hela staden, för mitt gymnasium låg västerut bortom Västerbron och jag bodde söder om Söder. Var rätt kul faktiskt. Ja och sedan drog jag iväg till Frankrike och upplevde stora världen... och på den vägen befinner jag mig än.

Kom hem ett år senare med ett examenspapper i bagaget från Alliance Francaise... länge sen det med. På den tiden var det inte många som åkte utomlands och bara kring tio procent tog studenten. Och den var på riktigt med de sista muntliga proven den dagen. Men vi klarade oss alla...ingen behövde smita ut bakvägen.

Thomas Mattsson sparkar USA-korrespondent

2009-06-04T10:03:00.005+02:00

Chefredaktör Thomas Mattsson har bestämt att det inte går att ha kvar USA-korrespondenten Staffan Erfors i Expressen-huset. Han har umgåtts med Hells Angles tidigare president Thomas Möller och lånat ut sin lägenhet till honom ett par gånger.

Detta går inte för sig för Expressen-medarbetare enligt chefredaktören. Thomas Möller bor numera i Sydafrika. Han får omkring 200 000 kronor per år av F-kassan i Sverige.

Det ser ut som ett parallellfall till en annan medarbetare på Expressen. Liza Marklund har umgåtts på nära väninnesätt med sin sageskvinna Mia Eriksson. Hon får omkring 100 000 från F-kassan i Sverige per år och lever lyxliv i USA.

De båda har profiterat på en lögnaktig berättelse, som fortfarande kallas för sanning ute på nätet. Men det är kanske skillnad på flickor och pojkar i Expressen-huset?

Flickor är så snälla och alltid offer medan pojkar är brottslingar på direkten? Hur är det med jämställdheten? Flickor behöver inte ta ansvar för vad de gör. De små gulliga varelserna. Bara gråta en skvätt så blir de förlåtna. Medan män är som djävulen själv. De är helt enkelt födda sådana. Eller hur? Ut med dom ur huset!

Eva-Britts man slog henne och sedan dog han

2009-06-04T09:46:00.006+02:00

Jag fick dagens skratt när jag läste en artikel i Sydsvenskan i dag. Där står:

"Eva-Britt Svenssons man började slå henne när hon 1994 blev ordförande för organisationen Nej till EU. Hon var mycket hemifrån, han blev svartsjuk. Till slut fick hon hjälp av en kvinnojour och lämnade honom. För två år sedan dog han."

Det är nog kvinnorörelsen i ett sammandrag. Karlarna är de hjälplösa, som inte kan komma på något annat än att slåss, men kvinnorna går vidare med hjälp av andra kvinnor och lämnar karlarna. Till sist dör dom. Synden straffar sig själv. Liksom.

Egentligen handlar artikeln om hur tjusig Eva-Britt Svensson är som ger bort en stor del av sin lön, som hon har i EU (jo tänka sig hon sitter där hon som var ordförande och emot). Hon tar ut kring 22 000 kronor och skänker resten till sitt parti - vänsterpartiet - och till organisationer för handikappade och till de behövande.

Hon tar alldeles på egen hand från de rika - sig själv - och ger till de fattiga. Ingen kan säga något om det, fast det verkar lite överdrivet när hon säger att hon lever på pulversoppor. Varför måste hon späka sig också? I värsta klosterstil? Det kan aldrig vara bra.

Här kan ni läsa artikeln.

När en reporter blir människa

2009-06-03T10:54:00.004+02:00

Jag har någon gång gått från rapporterande journalist till intervjuoffer. Precis som Henrik Jönsson gjorde, när han skulle rapportera om de anhörigas reaktion på flygplatsen i Rio igår. Deras minspel och vad de sade när de fick veta att deras anhöriga var döda.

Henrik Jönsson är där för att intervjua, när han får ett mejl om att hans väninna Christine och hennes femårige son troligen var med ombord på det försvunna Airbus 330 med 228 personer ombord. Och sedan följer en känslomässig berg-och-dal-bana innan han ser inne i anhörigrummet att både hon och hennes son finns på passagerarlistan.

Då förvandlas han till sörjande människa och är inte längre inbakad i sin yrkesroll, som neutral iakttagande och berättande reporter.

Själv har jag ibland avstått från att skriva, när något har kommit mig själv för nära, när en människa har anförtrott mig något, som jag kände inte var för allmänheten.

Men alla har inte den förmånen eller kan göra den distinktionen. De har i jobbet godtagit att de måste försöka få en reaktion, en känsloyttring och kanske förvandla den djupaste tragedi till ord genast.

Henrik Jönsson gör det i form av en krönika. Det blir lite tafatt, ungefär som om han ändå inte kände henne eller hennes son. Han skriver utifrån Facebook, vilket vem som helst kan göra. Mer vill han förmodligen inte lämna ut. Inga riktigt personliga detaljer.

Mitt starkaste minne av att bli inknuffad i offerrollen, som sörjande moder, en staffagefigur, som skulle passa in i den fördomsfulla bilden av en sådan "androm till varnagel" som det skulle ha hetat förr i tiden, är fortfarande den kvällen när Expressen ringde hem till mig och den kvinnliga reporter sade: Jo vi har åkt hela vägen från stan och står här utanför ditt hus kan vi få komma in och prata med dig om din son.

Alla taggarna spretade genast rakt ut och jag sade bara: Nej jag vill inte prata med er och lade på luren. Jag visste att hon ljög. Att hon inte hade hittat mitt hus, som låg vid en väg, som inte hade något namn.

Jag visste att hon ljög för att få tränga sig in i detta det allra mest privata och heligaste utrymmet, som finns mellan en mor och hennes barn.

Jag visste att hon ljög för att få profitera på mina känslor, som en vampyr, en riktig blodsugare. Och kanske hade jag fallit till föga om det inte hade varit så att jag var fullständigt vaccinerad genom mitt yrke, som journalist på tidningen intill henne.

Jag visste att hon var utslängd på jobbet eftersom hon inte ens hade reda på att jag själv var journalist och det tänkte jag sannerligen inte upplysa henne om heller.

Jag visste att hon ljög för att själv få ett erkännande av att hon kunde jobbet, att hon hade lyckats få en människa hon inte kände att släppa till. Jag mår fortfarande illa bara jag tänker på det. Fast det var ett par decennier sedan.

Hon skrev ändå, som kvällstidningsjournalister brukar. Det blev en standardartikel om hur min klumpige son hade gått fram och tittat rakt in i raketen när den inte tände och fått den i ansiktet. Inte ett ord var sant. Om han hade gjort det hade han varit död. Omedelbart.

Men han lever än. Tack och lov. Och han slapp figurera mer i tidningen. Jag ringde upp henne och berättade vem jag var. Och hon begrep att hon hade gjort bort sig. Den gången.

Liza Marklund är en gåta

2009-06-02T13:28:00.003+02:00

Ja så var det dags för Liza Marklund att gråta floder över att Elsa Bolin är död. Hon blev 80 år och tillhörde de kvinnokämpar, som hävdade att män slog kvinnor utan orsak, bara för att sätta dem på plats och att uppfostra dem.

Hon jobbade ihop med professor Eva Lundgren på 90-talet, som hon hade som handledare vid Uppsala universitet. Jo, samma professor, som har hävdat att män som inte misshandlar kvinnor bryter mot de kulturella lagarna. Och som har anklagat män för satanistiska mord på barn.

Elsa Bolin föddes i Norrland, precis som krönikören Marklund och jag undrar ibland vad det är för fel på dessa landskap. Har fattigdomen och slitet i forn tid alldeles tagit vettet ur dem som bor där uppe? Både kvinnor och män?

Har denna hårda del av Sverige med sin långa svarta vinter och de alldeles för ljusa sommarnätterna tagit förnuft och sans ur befolkningen? Jag hade en jobbarkompis på DN, som kom där uppifrån. Han hade gjort uppror mot den stränga religion han var uppfostrad med och blivit kommunist. Som jag ser det hade han endast bytt en religion mot en annan. I slutet av sitt liv klarade han inte av det, utan begick självmord.

Det finns något livsfrånvänt i synen på människor och vad som händer dem där uppe. Det senaste exemplet är väl Toni Alldén, som slutade ta sina tabletter mot depression och istället blev spritmissbrukare innan han blev mördare. Vad som hände har vi ännu inte fått veta. Inte sanningen.

Jag begriper mig inte på den landsändan. Kanske skulle Liza Marklund eller någon annan kunna förklara något mer om den för mig? Hänger det ihop med laestadianerna? Att alla skulle vara så fromligt goda att det har slagit över till något annat?

I vilket fall som helst så är Liza Marklunds senaste gråtkrönika över Elsa Bolin och sig själv ännu ett uttryck för att den goda Liza tydligen anser män onda i sig ungefär som ROKS och co. Hur hänger allt ihop? Det är mycket gåtfullt. Vad har hon egentligen råkat ut för i sitt liv?

Eller är hon så genomkarriäriserad att hon ständigt försöker använda detta, som har skapat hennes tidigare framgång? I så fall är det nog dags att gråta, för den tiden är förbi, när det går att få några större skaror att ställa upp på detta att män är som djävulen själv, medan kvinnor är himmelska varelser.

Mänskligheten utvecklas i rasande fart

2009-06-02T09:33:00.003+02:00

Arten människan är mycket mer lik sig själv än någon djurart. Så skulle man kunna uttrycka att det blev en "flaskhals" för endast omkring 75 000 år sedan när Mount Taba på Sumatra fick ett utbrott, som medförde vulkanvinter i omkring sex år och ändrade klimatet för hundratals år framåt.

Askan från vulkanen hindrade solljuset att nå jorden, temperaturen sjönk och följden blev att mänskligheten höll på att dö ut. Bara så få som omkring 10 000 kvinnor i fertil ålder lär ha överlevt.

Följden av detta är att inte är någon större genetisk skillnad mellan olika folkgrupper på jorden. Det kan till och med vara större genetisk skillnad mellan individer hos olika folk än mellan svarta och vita.

I södra Afrika finns en stam, som säger sig vara hebréer och anser sig vara judiska och håller fast vid den tron och kulturen. De är alla svarta och ser ut som andra i sin omgivning, men påstår att de har utvandrat från det heliga landet.

De har flytt undan assyrierna för ett par tusen år sedan, vilket modern forskning kan påvisa med genteknik. De har vandrat ned över Mellanöstern och vidare genom Afrika sammanhållen av sin kultur. Denna lilla folkgrupp är ett exempel på att kulturen i olika former har varit grunden för människans utbredning över jorden.

Kulturen har skapat grunden genom att människor har kunnat föreställa sig framtiden och för omkring 50 000 år sedan började använda avancerade redskap. För omkring 10 000 år sedan uppkom jordbruket och de människor, som först koloniserade vårt land, såg ut ungefär som de som bor i Mellanöstern idag. Men det var svårt för mörkhyade att ta till sig tillräckligt mycket D-vitamin i det solfattigare norra landet, så klimatet gjorde att alla blev blekare i skinnet.

Ingenting är statiskt på jorden, inte heller vi själva. Vår förvandling går i rasande fart sett ur ett universellt perspektiv. Kvinnor har mer än män flyttat runt, för traditionen var att de skulle flytta med sin man. Så kvinnors gener är mer uppblandade än mäns.

Fortfarande är naturligtvis inte risken för framtida "flaskhalsar" borta. Vi kan drabbas av en ny supervulkan och dess utbrott. Det finns kandidater till detta både i Nordamerika och borta i Asien. Den troligaste vulkanen för ett nytt sådant utbrott är calderan i Yellowstone i USA.

När vulkanen Tambora hade ett utbrott år 1815 så slungades omkring 100-150 kubikkilometer aska och sten ut i atmosfären och det medförde missväxt följande år över jorden. Också i Europa. Men en supervulkan slungar ut omkring tio till tjugo gånger mer material vid ett utbrott och det är att likställa med att en flera kilometer stor asteroid slår ned på jorden.

Ett sådant utbrott skulle skapa ett nytt utdöende bland arterna på jorden. Vi människor inte undantagna. Supervulkaner har i genomsnitt ett utbrott per 50 000 år på jorden.

Om supercalderan i USA:s nationalpark får ett utbrott skulle hela USA och Kanada drabbas. Och i sin tur resten av världen. Det skulle vara en katastrof helt likvärdig med ett nedslag från rymden. Men vi har ingenting att sätta emot ett vulkanutbrott, så därför talas det inte så mycket om dem.

Möjligen skulle alla dessa fakta om mänskligheten och den jord vi lever av kunna få mänskligheten att se sig själv i ett större perspektiv. Precis som vår planet när den fotograferades utifrån rymden och månen fick oss att inse vilken pärla den är i ett stort och nästan tomt universellt mörker. Och detta i sin tur rikta in oss själva på något annat än krig och att förfölja varandra.

Den gammeldags kvinnorörelsen ser män som gudar

2009-06-01T13:38:00.003+02:00

Den gammeldags kvinnorörelsen har alltid gjort misstaget att betrakta herrarna som skapelsens krona. De är de som kan tänka, som är intellektuella, som är tekniska och som kan föra världen framåt.

I min värld har det aldrig varit så. Männen har exakt som kvinnorna varit människor med fel och brister. Just det som utmärker människor i motsats till de perfekta gudarna. Eller den store Guden.

En annan sak är då att olika människor har olika förmågor. En del är tekniska, andra bra på att tänka, någon tredje mer praktiskt lagd och en fjärde bra på organisation. Förmågor som finns både genom anlag och inlärning och kan användas av män och kvinnor i olika sammanhang.

Naturligtvis blev alla politiker feminister i förra valrörelsen. Vad hade de att förlora på det? Det var bara ordets bekännelse till något, som egentligen inte betydde något. Varken män eller kvinnor är betjänta av att något kön ses som det överlägsna, det som ska få alla fördelar. Och att kalla sig feminist betyder att man ser kvinnor som underlägsna, men så småningom kan de nog nå upp till samma status som män.

Vad som finns i vårt samhälle likväl, som för tusen år sedan är människors olika behov, som uttrycks på en mängd olika sätt. Och alla sätt är lika bra bara de inte inkräktar på andra människors liv och hälsa.

När jag gick med i Grupp 8 i början på 70-talet så var det lika öppna dörrar för feminister, som det är nu. Det var otroligt lätt att få gehör för feministtankar. Och numera är varenda 20-åring infiltrerad och indoktrinerad i detta tänkande.

Men inget samhälle är betjänt av två kön, som är likadana, som uppför sig likadant och som ska bli exakt likadana. Det strider helt enkelt mot vad människor är, vare sig de är kvinnor eller män. Det vet alla föräldrar, som ofta förundrade ser på sina telningar - flickor eller pojkar - och undrar varifrån de där egenskaperna kommer, som barnet ger prov på.

Förr i tiden föddes alla barn som tabula rasa. De var tomma tavlor, där livet skulle rista sina tecken. Detta medförde exempelvis fördomen att spädbarn behövde ingen bedövning, för de kände ändå inte något. De var knappt medvetna om världen utan måste uppfostras och läras allting.

Numera vet vi att det inte är sant och istället är den populära förklaringen gener. Det ligger i generna ifall någon avviker på ett positivt eller negativt sätt. Vilket inte heller är sant. Ingenting är svart eller vitt, utan naturligtvis en blandning av detta.

Det jag önskar för mina barnbarn och framtidens kommande generationer är att de slipper föräldrar, som absolut ska tvinga dem att gå i deras fotspår. Barn har sina egna liv att leva. Och jag är tacksam mot min mamma, som insåg detta redan när jag var liten. För hon hade fått ett barn av varje sort, som inte var som hon själv.

Vi var något annat helt enkelt. Något nytt. Något som aldrig tidigare hade setts på denna jorden. Precis som är fallet med varenda människa. Vilket kön den än har.

Gammelmedierna vid gravens rand

2009-06-01T10:51:00.003+02:00

Gammelmedierna har länge stirrat ned i mörket vid sin egen grav. Och det är absolut inte något sorgligt med detta. Så är utvecklingens gång.

Under det senaste dryga året har jag aktivt deltagit i den revolutionen och mer och mer sökt mina nyheter själv på egen hand ute i vida världen på internet. Eller i sammanhangen i mitt eget tänkande. Jag vet att jag är ovanlig eftersom jag större delen av mitt liv har varit beroende av den urmodiga sortens inhämtande av nyheter och annat, som bestämde vad jag tänkte och tyckte.

Jag var helt enkelt indoktrinerad med att det som uttrycktes i tidningar, TV och radio var det som var viktigt. Eftersom jag själv har ingått i den begränsade världen under ett flertal decennier, så har jag vetat om, att för att förbli där var det nödvändigt att insupa det som sades. Och följa trenderna. De som sattes av personer, som ansågs viktiga i medierna.

Nu är det inte längre riktigt så. Helt klart är att den sortens inhämtande av tyckande från en slags överhet - vilket förtecken den än har - kommer att dö med min generation. Och det är verkligen inte något som jag beklagar.

Det är inte själva formen, layouten eller ytan, som har något att betyda i medier. Utan tankarna och idéerna bakom detta. Att som megafoner upprepa vad överheten säger har aldrig varit journalistikens uppgift, men mer och mer har detta blivit fallet för att journalister släpper in varandra och har ett färdigt mönster, där nästa anställd ska passa in. För något annat känner de som sitter på redaktioner inte till.

Det kallas hemmablindhet eller självcensur och är ett känt mänskligt faktum i en värld, som är innesluten i sig själv. Som inte har förmåga att gå utöver det som redan är känt och därför godkänt. Det är också ett slags försvarsmekanism, som utövas av en art som är hotad. Då är det plötsligt till synes ännu finare att tillhöra den redan godkända klassen.

Men denna sorts ytliga syn på världen är dömd att dö. Varje gång människor kommer dit att de ser den vackra ytan eller sensationerna som något som ska föra världen framåt, så kan man vara säker på att detta är ett utdöende.

Gammelmedietänkandet är det som kommer att dö. Inte själva nyhetsförmedlingen eller diskuterandet, inte tänkandet och resonerandet. Men forumen kommer inte att vara desamma. Vi har i några hundra år trott på det vi upprepar, som vår tids magiska underbyggnad av civilisationen: demokratin och de olika statsmakterna. Den tredje statsmakten har inte varit minst viktigast.

Men om den inte sköter sitt uppdrag utan jagar pengar istället och detta tar över så är den dödsdömd. Alla medier som gör så står vid gravens rand. Också den förment fria televisionen, som jagar de sista tio procenten av befolkningen, för att få in mera pengar till sin verksamhet när de borde ägna sig åt annat.

Det finns en trötthet, som hänger ihop med att människor har slitits ut i jakten på det stora klippet. Det som alltid medför ära, berömmelse och miljoner. Enligt myten.

Framtiden tillhör de medier och människor som inte i första hand bryr sig om att tjäna miljoner, utan vars ägare inser att det är tankarna och idéerna, som bygger världen. Och som är beredda att satsa på detta. Något som alltid föds ur en inneboende övertygelse.

Jag väntar otåligt på den nya tiden, som samtidigt är uråldrig. Vi reser aldrig framåt längs en tidspil utan ständigt i cirklar på olika nivåer. Våra mänskliga behov och syften är inte annorlunda än de var för tiotusen år sedan, men de uttrycks ständigt på nya sätt.

Frid vare med er på Mors dag

2009-05-31T08:47:00.003+02:00

Alla våra grannar har åkgräsklippare. Det är en värre miljöstörning än biltrafiken, som dom har satt ut stora blomkrukor för, så att man får åka slalom fast det är sommar (utom lastbilen som tröttnade och körde rakt över dom).

När dom sätter igång sina helvetetsmaskiner tror jag att det är en bombmatta från andra världskriget, som ligger över oss. Och dom fattar inte att ju mer dom klipper desto sämre gräsmatta får dom. Bara maskrosor kan trivas på en mark, som är nedkörd av en klippare och som aldrig sköts om på annat sätt.

Vi själva har byggt små rum med hjälp av blommor, buskar och träd, där ingen kan sitta på en maskin och köra runt. Vi drar vår klippare, som inte har lika högt ljud, som dom andra. När vi gör det så hinner vi se om det växer gullvivor i gräsmattan, så att man inte behöver kapa dom längs med rötterna. Vitsipporna och violerna låter vi också stå kvar tills de har blommat ut.

Just i år är det massor med violer på vår tomt och jag har äntligen begripit det där om "violer till mor". Detta sammanfaller verkligen i år. Jag önskar er en fridefull Mors dag och inte de galna mammor, som gick ut med spadar på vägen genom vårt tomtsamhälle, för att hindra alla från att köra mer än 30. Jo, just på Mors dag.

Frid över er alla. Alla mina barn kommer ut i dag och jag önskar mig en tyst och maskinfri Mors dag med endast fågellåt, så att vi kan sitta ute i den härliga solen och äta jordgubbstårta.

Konungariket vilar inneslutet i sig självt

2009-05-30T10:07:00.006+02:00

Ingenting alls har hänt i konungariket utom att bnp har gått genom golvet och rakt ned i helvetet. Folket håller hårt i sina slantar och självaste statsministern framträdde med lugnande stämma i det fashionabla synliga morgonprogrammet, att här ska inte sänkas några mer skatter eller sättas in fler åtgärder. Allt är redan gjort och levererat och nu travar vi på i ullstrumporna.

Alla våra samlade tjänster, varor och tillgångar har försvunnit ut genom fönstret till någon Madoff eller annan spelare i pyramidbranschen. Men lustigt nog har de som bor i hus och jobbar bättre förspänt än de någonsin hade det under den förra regimen.

Låga räntor och inte lika mycket i skatt, så det där med störtdykningen av bnp kan lika gärna betyda att inga stora olyckor har inträffat, så att vi behöver sätta in resurser i Estonia-klassen eller till tsunamihelveten på andra sidan jorden. Vi sparar.

De får njuta sina låga otium de som inte längre är annat än ålderdomliga kvarlevor från en annan tid, men som ruvar på kunskap och visdom, som också har en ingång någonstans. Detta eftersom mänskligheten inte är splittrad i miljarder individer utan sammanhålls av något osynligt, men kanske mer märkbart än tidigare.

Och bnp styr oss inte i den förryckta tid vi nu upplever, en hänryckande ljusblå försommartid, som förstummar det ständiga ihärdiga trummandet om slantar och annat icke andligt.

Gräddfilen består och de små förgår

2009-05-29T09:30:00.007+02:00

Om 40-talisterna hade fått spara till sina pensioner själva och lagt sina avgifter till exempel på Investoraktier så hade de haft omkring 18 miljoner var nu att spendera. Men 17 miljoner av de pengarna är borta. Staten har tvingat till sig pensionsavgifter och använt dem till andra saker.

Så ser det ut för någon som började arbeta 1964.

Riksdagsmännen får full pension efter tolv år i riksdagen och nu ska de som slutar före 50 års ålder skyddas genom att deras pensioner höjs tre gånger om, så att de är garanterade kring 24 000 kronor i dagsläget när de fyller 65 år. Gräddfilen består.

En vanlig löntagare, som slutar jobba så tidigt får en fattigpension - kring 7 000 före skatt - men riksdagsmännen ska skyddas. Fast de flesta är tjänstlediga från sitt vanliga yrke och sannerligen inte har möjlighet till en sämre karriär än andra medborgare efter riksdagen.

Däremot ska statligt anställda dansare och sångare inte få någon pension före 65 års ålder, istället ska de få en omställningsersättning och efterlön föreslås det. Och de som ger sig in på dessa konstnärliga banor riskerar alltså att bli fattigpensionärer. Konstnärliga yrken borde vara förbehållet de rika eller de som kan skaffa sig mecenater tycks tanken vara.

Nu ska pensionärerna också solidariskt betala att de statliga fonderna har lyckats slarva bort några hundratal miljarder under förra året och att pengarna tidigare har använts till miljonprogrammet i bostadsbyggandet och till en dödsdömd varvsindustri på 70-talet. ATP-fonderna betalade också skatt. Så en stor del av dessa pengar var förskingrade redan i början på 90-talet.

Och förra året var prognosen vid halvårsskiftet att AP-fonderna skulle gå med omkring 163 miljarder plus, men det visade sig att de gick med omkring 193 miljarder back. Helt obegripliga belopp.

Alla pensionärer, som har mer än 11 000 i månaden i pension (medelpensionen ligger där ungefär) ska betala kring fyra procent av sin pension till staten. Om igen en ny avgift alltså, som slår hårdast mot de som har minst. Plus skatten förstås, som är högre än för de som jobbar.

Det är skillnad på teori och praktik

2009-05-28T07:03:00.005+02:00

Nu har jag suttit ett tag och läst på internet... så många galningar det finns där ute... tänker jag först, men sedan slår det mig... folk kan nog inte skriva... de fattar inte att det är skillnad på skrift- och talspråk. Därför blir det måhända så märkligt.

Att läsa kommentarer är som att koda något okänt språk, där det ofta framgår något annat än vad avsändaren har avsett, men det har den inte märkt. Det är svårt att få fram i text vad man avser utan att dra till någon annan eller råka i luven på den man kanske skulle gilla i levande livet.

Det kanske behövs språkkurser: hur man uppför sig på internet och får sitt budskap att få genomslag. En tiotimmars kurs för att kunna uttrycka sig utan att bli stämd och åtalad.

Jag är väl uppfostringsskadad för jag har sedan tonåren betraktats som någon, som tillhör en finare sorts människor, de där intellektuella. De som fick utbildning och gick i skolan. De som hade läshuvud.

För mig var det så självklart att jag aldrig riktigt fattade vad andra människor menade. Jag var ju född sådan. Med en mental förmåga, som omfattade allt och alla. Visst hade jag andra sidor också, men de var inte lika intressanta.

Men numera är det ett skällsord för mig. Intellektuell. För det har blivit något som alla ska vara, ingen får vara något annat. Det är den enda människosorten, som tillåts i samhället. Och då blir det alldeles åt helvete.

Jag har superintelligenta människor i min släkt, som fattar allt genast och som blir irriterade på att vänta in andra. De är praktiska människor, men har under hela skoltiden aldrig fått vara det. För allt är numera teoretiskt och praktiken har fått ge vika. Verkligheten är nummer två medan det teoretiska tjusiga läsandet och pratandet har blivit nummer ett.

Ett samhälle, som tror att alla ska tillbringa sina liv vid universiteten har tappat greppet om vad våra liv är för något. Vi ska utbilda oss till vadå? Och varför?

Kanske är det den galenskapen, som sprids nu över internet, där alltfler surrar in sig i teori utan någon som helst genomlyst verklighetsbild. Ingen sammanhållande bild av hur samhället fungerar eller vad människor behöver. En splittrad och uppdelad bild med hur många fack som helst, som hålls isär i medvetandet.

Och någon som vänder på allt och är kritisk får ett fint betyg i skolan, för det ska man vara. Även om det inte gagnar något som helst. Allt kan sväva uppe i det blå, men herregud det är någon som kan vända ut och in på orden. Åh så fint.

Inget samhälle klarar sig enbart med den sorts retorik, som inte är förankrad någonstans i verkligheten. Ett samhälle som blir beroende av -ismer är på väg utför. Det spelar ingen roll om det är goda eller onda -ismer. Det är dessa till förbannelse upprepade ord, som i sig är uppbyggande för den konstlade verklighet, som finns runt dem. Men som går vid sidan av själva kärnan i det som skulle diskuteras.

Och vårt sätt att närma oss verkligheten har ofta blivit så teoretisk att vi har slutat tänka... i stort sett... tillsammans med någon slags avstämning med det som pågår där ute. Det kan inte annat än resultera i smockor från den reala rums-tiden, som omger oss.

F-kassan vet mer än Gud Fader själv

2009-05-27T15:30:00.005+02:00

F-kassan har räknat ut exakt på månaden hur länge vi behöver jobba för att kunna få pension tills vi dör. De vet exakt på månaden hur länge var och en kommer att leva också.

Naturligtvis har de kommit fram till att vi måste jobba längre och längre, därför att vi kommer att leva tills vi blir äldre än i dag. Jag ska alltså jobba tills jag är 66 år och 3 månader föra att kunna få pension tills jag dör vid 84 år och 3 månaders ålder. Och då kommer jag att ha samma levnadsnivå alla dessa år som en pensionär född 1930.

Mina barn däremot måste jobba något år till för de kommer att leva längre än jag kommer att göra. Det har f-kassan bestämt.

Detta är statistik när den används av dårar. När man tar siffror och sträcker ut dem i tiden utan att ändra på en enda variabel. Och utgår ifrån att vi vill och ska ha det som någon född 1930. Om jag vore det minsta inne på sammansvärjningsteorier så skulle f-kassan ligga bra till. Hur ska de få sina siffror att gå ihop med verkligheten?

Å andra sidan så kommer vår medellivslängd att minska med tio år spås det. Det är läkarna själlva som kommer att ta död på oss med att använda för mycket antibiotika, så att det om ett par decennier inte kommer att finnas någon antibiotika att ta till. Ingen som verkar mot de superbakterier vi har skapat. Vi kommer att dö som flugor i infektioner. Ren skräckpropaganda.

Så allt jämnar ut sig så småningom. Och när så många dör i förtid - före den tid som f-kassan har räknat ut vill säga - så går det att höja pensionerna för de som har överlevt. Nä, det tror ni väl inte. De pengarna fanns förstås aldrig för de hade aldrig räknats med i budgeten. Pensioner är alltid ett slags kalle-anka-pengar som kan användas som dragspel så fort det går fel någon annanstans i samhället.

Hur man än ser det så blir de gamla förlorarna. För min egen del är det redan kört. Jag kommer aldrig att få det lika förspänt som en pensionär född 1930. Undrar vem den j-ln är som har snott min pension?

Stalkare och annat skräp

2009-05-27T11:35:00.007+02:00

Alltid lyckas jag få någon eller några, som tycker att de minsann har rätt att bli publicerade på min blogg. Yttrandefrihet råder och diskussion ska föras.

Så om igen får jag då upprepa att jag skriver här först och främst för min egen skull. För att jag tänker bättre då, för att datorer nästan är som människor, att de ger något tillbaka. Det är en himmelsvid skillnad att knattra ned på en elskrivmaskin, som jag gjorde i början av min karriär och att sitta framför en dator.

Kan vara magnetfälten, som samverkar med mig. I så fall finns det alltså en positiv variant av det där elöverkänsliga. Och så kan datorn hålla jämna steg med mina fingrar. Det är en fördel.

Det är alltså ett givande och tagande, som uppstår alldeles av sig självt framför denna apparat och jag bryr mig inte ett skapandes grand ifall någon annan är intresserad eller inte. Faktiskt. Noll kommentarer är lika bra som hundra.

Särskilt när det är påhopp på min person och mitt sätt att uttrycka mig som gäller. Eller när personerna slingrar in sig i "kritiskt tänkande", som ålar runt i samma banor och försöker att få in en kil någonstans. Mellan orden oftast.

Precis som på TV så går känslor fram över internet. Det känns i vilken anda något är skrivet. Om det är en illasinnad känsla, som ligger bakom eller bara personens egen tråkighet så är det skrivna inte intressant.

Tankar i sig blir mentalt skräp om de inte bottnar i en upplevd känsla, som berör personen. Och det i sin tur förutsätter att människan bakom orden har gått igenom något i sitt liv och tacklat detta. På ett ärligt vis utan att smita.

En del människor kommer aldrig dit, utan fortsätter att leva i sin mentala, instängda, intellektuella värld. De är handikappade som människor, utan den rikedom, som finns i genomkämpade inre strider.

Ingen är tvungen att utvecklas. Det är ett val och ett erbjudande, som vi får av livet varje dag vi spatserar på denna jord. Men som sagt inget tvång.

Lev väl, säger jag, men här på min blogg har ni inget att hämta. Sjas! Rubba inte mina cirklar!

Våra nät av tid och rum

2009-05-27T09:19:00.005+02:00

Alla är vi upphängda i ett nät av tid och rum och i dag fyller min lillebror 61 år. En påminnelse om i vilket sammanhang jag själv befinner mig. Att vi båda är efterkrigsbarn och att vi föddes in i den byggboom, som var samtidig med babyboomen på 40-talet.

Den tvåa med centralvärme (oljepanna i källaren) och badrum med varmt och kallt vatten plus klädkammare och matrum intill köket var högsta komfort då på den tiden, när vi fick flytta dit med mamma och pappa.

Bara något årtionde tidigare hade en etta varit tillräckligt för en familj med så få barn. Men nu skulle det finnas ett vardagsrum och ett sovrum, som en lyxig och luftig påminnelse om att det ljusnade för nya tider.

Jag hade en barndomskompis, som bodde omodernt på Söder tillsammans med sin mamma och pappa plus lillasyster. Kallt vatten inomhus och utedass i längor på gården, men sjöutsikt över Mälaren och Stadshuset på andra sidan. En utsikt som i dag kostar mer än en miljon. Men de var också lyckliga över att få flytta till förorten och få en modern tvåa.

Samtidigt som detta nät av tid och rum naglar fast oss alla i ett visst sammanhang är det alldeles självklart att ingen av oss är fången i detta. Vi är okroppsliga själar och andar, som har kommit hit i ett visst syfte, för att leva ett tag i det fysiska, men ingenting binder oss vid materien om vi inte själva vill det.

Vi är alldeles fria varelser, som ständigt riskerar att gå vilse i allt ytligt runt omkring oss. Eller att förlora oss själva i sensationer.

Thomas Mattsson bekräftar superblunder

2009-05-26T16:18:00.004+02:00

Ja i dag så bekräftar chefredaktör Thomas Mattsson att både han och editionschefen Magnus Alselind godkände förstasidan på Expressen, där det fanns en bild på fel Wanja Lundby-Wedin i går.

Reportern Clarence Frenker var däremot inte osäker på att han hade intervjuat rätt person. Det ser Thomas Mattsson som ett rykte som sprids på internet. Varför vill han inte spekulera i.

Ja, så herrarna är alltså tre om detta kan man säga, men chefredaktören borde ha mest ansvar. Han får förstasidan med mejl eller per MMS.

De tre herrarna är födda 1983, 1976 och 1971.

Stellan Skarsgård har fått skurkrollen i Hollywood

2009-05-26T11:42:00.006+02:00

En trött och avslagen Stellan Skarsgård intervjuas i både Svenska Dagbladet och i min lokaltidning Mitt i Värmdö i dag.

Han har som bekant en roll i storfilmen Änglar och demoner och gillar varken katolska kyrkan eller något annat religiöst samfund. Han tar sig fram på livets yta, men han har alltid "skitit" i religion och ser det som en klen lösning på världsproblemen, säger han.

Han har fått rollfacket skurk ungefär som Max von Sydow fick det en gång och nu senast har han rollen som Richter, befälhavare för påvens schweiziska livgarde med allvarliga miner och tysk brytning.

Ingen av artiklarna för någon djupare diskussion om innehållet i böckerna eller filmerna. Böckerna innehåller konstanta cliffhangers, säger Skarsgård, men är inte någon djupare litteratur.

Både böckerna och filmerna säljer enligt min mening, för att de tar upp två tusen års kulturhistoria och vänder den delvis upp och ned. En miljard människor är fortfarande fast i katolska kyrkans syn på den inre världen hos människor. Och deras historieskrivning.

När Stellan Skarsgård pratar om religion är det tydligt att han inte har några egna erfarenheter av den. Inga upplevelser. Han har aldrig tagit sig in i den världen. Bara ägnat en del tankeverksamhet åt den.

Han läste både Koranen och Bibeln efter den 11 september, men blev inte stärkt i sin tro, säger han. Nä, det fanns väl inget att bli stärkt i efter att terrorister missbrukat texterna.

Tänd ett ljus för saknade barn

2009-05-25T20:10:00.003+02:00

I dag är det internationella dagen för försvunna barn! Och i kväll mellan 21-22 tänder de som vill ljus för dem. Lågorna ska brinna likt hoppet om att de en dag ska få återvända hem. I trygghet.

Jag fick ett mejl om detta i dag från organisation www.saknadebarn.org och ombads att sprida denna information. Det gör jag gärna.

De vill gärna ha bilder från detta tillfälle om ni vill mejla dem på info.saknadebarn.org

Expressens supertabbe mycket omskriven

2009-05-25T19:10:00.005+02:00

Snart har vartenda medium, tidning, TV och radio plus TT rapporterat om att Expressen gjorde bort sig i dag om Wanja Lundby-Wedin. Till och med Journalisten. Här var medierna snabba.

Antagligen för att all debatt om trovärdighet har fått dem att gå på tåspetsarna och bli mycket känsliga. Och det är bra.

Expressen har satt in fyra nya mer garvade manliga reportrar att rapportera resten om vad Mona Sahlin säger och vad som händer med Wanja Lundby-Wedin och skatteverket.

Reportrarna skriver febrilt för att komma förbi den stora smällen, för att revanschera sig. Den mest garvade är Ingvar Hedlund. Han har jobbat på Expressen i 35 år och är nästan lika gammal som jag.

Annars är det som hände en smått otrolig händelse. Det måste vara någon slags makt som jävlas lite med tidningen, för lite otur måste de ha haft också. För inte kan slappheten på redaktionen vara så utbredd?

Fast jag begriper inte hur man kan lita på en 25-åring, som inte verkar vara torr bakom öronen. Och hur går redigeringen till egentligen när ingen reagerar? Gjorde han ut det själv? Är bemanningen så låg nuförtiden?

Som man skulle kunna säga med en travesti på Tage Danielssons ord (om kärnkraftolyckan på Three Mile Island) att innan det hände så var sannolikheten, för att något sådant skulle inträffa i stort sett noll. Men nu när det har hänt har väl sannolikheten snarare närmat sig hundra procent.

PS. Nu kom min sambo hem med dagens Expressen. En dyrbar upplaga. Jag ska vårda den ömt. Det syns tydligt att det inte är Wanja på bilden. Denna dam ser äldre ut och mer härjad, men herregud inte kan unga reportar avgöra skillnaden. Fast det borde en redigerare och en nattchef ha kunnat göra. DS.

Expressen gjorde bort sig

2009-05-25T12:02:00.007+02:00

Ja så har Expressen gjort bort sig ordentligt. Wanja Lundby-Wedin "intervjuades" och fotograferades och sattes in i tidningen. Problemet var bara att det var en "look-alike" och inte Wanja... stor ridå!

Chefredaktör Thomas Mattsson ber oförbehållsamt om ursäkt både till de inblandade i artikeln och till läsarna i sin blogg. Men räcker det? Är det inte fullkomligt oacceptabelt att en av de fyra stora tidningarna i Sverige har så dålig kapacitet på redaktionen att de inte upptäcker en sådan här fadäs?

Vilken icke proffsighet! Skulle inte ett helt nattlag ha kunnat upptäcka att det inte var LO-ordföranden? För att inte tala om den intervjuande journalisten. Vad är det för skoltidningsnivå?

Men Expressen lär väl sälja lösnummer som aldrig förr. Alla vill väl se denna fadäs både på förstasidan och på sidan nio, där damen figurerar. My God!

Artikeln finns som rubrik "Här brister det för Wanja" på google, men är borttagen ur Expressens arkiv.

PS. Nu har dom istället satt dit skylten "Tillfälligt avbrott" som om det var ett tekniskt fel... yeah right! DS.

Självmordskandidat i Kina knuffades från bro

2009-05-25T08:10:00.015+02:00

När tolv personer under de senaste månaderna hade hotat med att ta livet av sig på bron Haizhu, som delar av staden Kanton i Kina, så tröttnade en 66-åring.

Den senaste självmordkandidaten hade stått på bron i fem timmar och hindrat trafiken när 66-åringen hoppade upp och skakade hand med honom och sedan knuffade ned honom från bron.

Han sade sig vara trött på mannens "själviskhet", vilket skulle kanske kunna översättas med egotripp. Mannen hamnade efter åtta meters fall på en luftkudde och kom undan med smärre skador. Han vårdas nu på sjukhus.

Den äldre man, som knuffade, log och gjorde honnör mot publiken och sade också att de som står där bara vill ha uppmärksamhet för sin situation hos myndigheter. Egentligen vill de inte ta livet av sig.

De senaste månaderna har alltså tolv personer av olika anledningar stått på räcket. Det har varit skulder och sjukdom bland annat.

Ja, och här i Sverige vet man inte längre om det är ett riktigt självmordsförsök eller ett sätt att uppmärksamma ett "konstverk".

Men naturligtvis får man inte knuffa någon från en bro. 66-åringen blev haffad av polis förtäljer historien. Se bilderna (på fyra sidor) i China Daily.

Sexåringen räddade pappa

2009-05-24T08:25:00.006+02:00

Sexårige Tustin Mains räddade sig själv och sin pappa när pappan svimmade bakom ratten medan bilen fortsatte rulla.

Detta hände i North Platte Nebraska, USA och den rådige lille killen klättrade över i framsätet och satte sig i pappas knä och började styra den stora stadsjeepen. Pappan har diabetes och fick ett plötsligt blocksockerfall.

Andra bilister som såg vad som hände ringde polisen och rapporterade att en liten kille satt i knäet på en vuxen och styrde bilen. Tustin lyckades hålla bilen på vägen och till och med vända den innan polismannen Roger Freeze sprang i fatt bilen och sträckte in en hand genom ett fönster och fick stopp på den.

Allt gick lyckligt och sexåringen har intervjuats i medier och TV från USA och hela världen har uppmärksammat honom. Här är adressen till North Platte Telegraph, som skriver om detta www.nptelegraph.com

Det lilla samhället North Platte har nästan 24 000 invånare.

Att gå till tandläkaren

2009-05-23T09:34:00.003+02:00

Att gå i pension är en skräck för många människor. Detta beror på att de hela sitt liv har spelat roller. De vet inte vilka de är utan sin yrkesroll. Utan allt det välkända, som finns runtomkring dem och som har byggt upp dem.

Egentligen finns de inte som självständiga individer, utan som ett fenomen, som hålls uppe av makt och pengar och andras beundran eller avund.

Jag läser just nu om igen Eckhart Tolle En ny jord Ditt inre syfte om hur mänskligheten kan gå bortom den smärta som vi upplever när vi är vårt ego. Ett slags uppvaknande som pågår runt om på vår jord och som är tydlig.

Själv upplevde jag detta om igen när jag var hos tandläkaren senast. Jag kände då att de här människorna, tandläkaren och hennes sköterska, tyckte verkligen om att hjälpa mig med mina tänder. De hade det som underliggande syfte i livet: att hjälpa människor så att de inte längre hade besvär med denna del av kroppen.

Detta var alltså det primära syftet för dem och de hade roligt under tiden. Det var en glädje för dem att hjälpa mig och andra. Jag kände det genom deras lugn och stillsamma arbete med mina tänder också när det avtryck de tog av käken gjorde att en guldbrygga lossnade. De sade genast till varandra: vilken tur att den kom av nu och inte senare mitt i sommaren. Och så tog de itu med att laga också detta.

De höll på långt in på kvällen för att hjälpa mig för jag var deras sista patient den dagen och när jag gick därifrån var jag omtumlad och bedövad i hela munnen, men jag insåg att vi hade delat en upplevelse av flow.

Deras primära syfte var inte att tjäna pengar och att leva gott på andra människors smärta utan tvärtom att hjälpa. Och där ligger hela skillnaden.

Kanske hjälpte det att vi alla ansträngde oss för att befinna oss i den sfären. Och att jag själv föreställde mig vitt ljus över scenen. Över det som hände i rummet.

Expressen JK-anmäld

2009-05-22T14:44:00.002+02:00

Englas mamma Carina Höglund JK-anmäler Expressen, Sydsvenskan och polistidningen Nordisk kriminalkrönika för grova övertramp mot Englas familj och hennes hemby Stjärnsund.

Englas mamma anmäler en artikel i Expressen, som citerade förundersökningen innan den blev offentlig.

Hon menar att denna publicering allvarligt skadade Englas anhöriga och att sanningshalten i denna publicering var mycket låg. Dessutom dröjde det månader innan Englas familj fick veta den verkliga sanningen bakom de förhör, som citerades.

Detta skriver Dagens Media.

En SS-man berättar

2009-05-22T12:14:00.005+02:00

Det finns krassa siffror, som säger att affärerna i Auschwitz och lägren runtomkring inbringade i runda tal omkring en och en kvarts miljard kronor omräknat i dagens värde under andra världskriget.

Dessa affärer innebar slavarbete och svält till döds samt ihjälgasning av de som inte bedömdes kunna arbeta.

SS-männen och kvinnorna (det fanns 170 kvinnor från SS i Auschwitz) levde gott på den korruption som fanns i lägret.

SS-mannen Oskar Gröning, som fortfarande lever berättar i den serie om Auschwitz, som är gjord av BBC Knowledge, att han kunde stjäla ur de buntar av pengar, som hela tiden samlades ihop ur de ihjälgasades kläder. Han hade ansvaret för att de lades i ett skåp och skickades vidare till staten.

Det ställe där alla ägodelar samlades ihop i lägret kallades för Kanada, för där gick det att leva ett himmelskt liv jämfört med de förhållanden, som de flesta levde under. Där sorterades förutom kläder också guld, smycken och diamanter - samt valuta av olika sorter.

SS-mannen Oskar Gröning kunde skaffa sig en pistol med ammunition för 30 dollar på den svarta marknaden i lägret. Han var känd som dollarmannen, så därför fick han betala i dollar. Han berättar det själv i programmet.

Han har inget att ångra för var och en är sig själv närmast, som han säger nu. Efter att ha avtjänat ett par år i interneringsläger i England, så återvände han till ett gott liv i Tyskland. Han förteg länge vad som hade hänt under kriget och vad han hade gjort.

Oskar Gröning bestämde sig att berätta om Auschwitz därför att själva förintelsen har ifrågasatts. Att det verkligen inte kunde röra sig om så många judar som dödades - omkring en miljon - i Auschwitz. Att allt detta inte kunde ha hänt. Men han såg själv dödandet och liken även om han inte personligen deltog i detta.

Oskar Gröning fyller i år 88 år.

Pappa friad från dom om sexövergrepp

2009-05-21T17:37:00.006+02:00

Ja och så var det den nu 18-åriga kvinnan, som anklagade sin pappa för grova sexuella övergrepp och som fick honom dömd till fem års fängelse i tingsrätten.

Men när det hela gick vidare till hovrätten så hade han fortsatt med övergreppen. Allt enligt dottern.

Dock så råkade pappan ha alibi för de tillfällen då hon påstod att han hade förgripit sig på henne, vilket vittnen kunde intyga. Så hovrätten frikände pappan.

En riktig skräckhistoria, som jag trodde bara fanns på film. Jag menar där ser man ibland historier om det onda barnet. Här verkar ett sådant ha framträtt i verkligheten. Eller är det en följd av socialens och andra myndigheters uppmuntran?

Kvinnans lillasyster har hela tiden sagt att pappan aldrig har rört henne och att mamman aldrig har slagit henne. Nu ser föräldrarna fram emot att kunna hjälpa sin dotter. Pappan vill också ha skadestånd för de dryga två månader han satt häktad.

Tingsrättens dom byggde helt och hållet på kvinnans vittnesmål.

Liza Marklunds krönika borttagen

2009-05-21T10:21:00.007+02:00

Expressen har tagit bort Liza Marklunds senaste krönika, där hon anklagar en frikänd pappa för att vara pedofil. Hon vet att han är det påstår hon. Men denna krönika finns inte längre kvar under rubriken krönikörer när man går in på Expressen.

Jag kan tänka mig att Thomas Mattsson och co har gjort det i förebyggande syfte. För det ses som mindre allvarligt ifall en tidning har tagit bort det som var utpekande och anklagande mot en enskild person, så fort de för kännedom om att detta är fallet.

Egentligen borde väl redaktionsledningen låta PO Yrsa Stenius granska det krönikören skriver i förväg. Eftersom de själva tydligen inte har den förmågan.

Antalet fall av vårdnadstvister i våra domstolar är begränsat - och särskilt de fall som går vidare till hovrätten- så det borde vara ganska lätt att identifiera vem pappan är. Och det är absolut inte enskilda krönikörers jobb att leka domstol.

Det är en skandal av stora mått att Liza Marklund fortfarande hålls om ryggen av Expressens ledning. Det säger allt om den brist på moral och etik som finns där.

För den som vill läsa Liza Marklunds krönika, så är det bara att gå in på google, för själva artikeln finns kvar. Den är inte borttagen ur arkivet. Så det är någon slags halvmesyr, som Expressen står för nu igen.

Vad är etiskt och moraliskt försvarbart och hur långt ska Expressen låta en " journalist " driven av manshat och politiska projekt hålla på?

PS. På google är dock Liza Marklunds krönika listad under rubriken bloggar. DS.

PSPS. Ja dom läser bloggar på Expressen för nu är hennes krönika listad igenDSDS.

Politiker med folkförakt

2009-05-21T09:14:00.004+02:00

Här är ett utdrag ur min dagbok Ett Sekel av Tystnad utgiven på Sivart Förlag, som jag skrev mellan åren 2003-2005:

21 maj 2004 20.38

"Staten har snart sparat 33 000 kronor på mig sedan riksdagen sänkte min sjukpenning förra året. För tio år sedan hade min sambo samma lön som riksdagsmännen. Nu tjänar dom dubbelt så mycket. Min sjukpenning ligger på en tredjedel av deras lön. Samma som högsta a-kassan."

De hade sänkt min sjukpenning från 19 000 kronor, som var vad jag hade efter lön, men eftersom jag hade blivit arbetslös innan jag blev sjuk så sänkte de sedan - efter riksdagsbeslut - denna sjukpenning till 15 000 kronor. Det var på den tiden - för fem år sedan - när alla var fuskare enligt Göran Persson och Pär Nuder. Själva satt dom förstås i orubbat bo. Och gör så fortfarande.

Alla andra hade alltså 80 procent i sjukpenning, men jag (och andra) fick kring 60 procent.

Numera kan jag bara skratta åt eländet. För det är så typiskt, att politiker och riksdagsmän plus -kvinnor alltid jagar folket, men själva lever de ovanför allt detta. Och när det har blivit så i ett land är alla illa ute.

Vårt värsta år var 2003-2004 då vi hade två barn att försörja och stundtals hade ingen av oss jobb. Men vi överlevde det också. Numera är allt mycket lättare. I jämförelse med detta. De hårdaste åren var under sossestyret.

Det mest katastrofala med detta var att de inte ens visste vad de hade beslutat. Thomas Eneroth (s) som på den tiden var ordförande i socialförsäkringsutskottet trodde att det nog var sjukersättning (sjukpension) jag hade, dvs han trodde att den stackars medborgaren inte begrep vad det var för sorts ersättning, som staten hade beviljat.

Herregud säger jag. Vilket folkförakt.

En miljon pensionärer får sänkt pension

2009-05-20T10:39:00.009+02:00

Börsen gick illa förra året så därför kan alla pensionärer, som har mer än 11 000 i månaden i pension få sänkt pension flera år i rad. Så ser utsikterna ut nu. Detta lär vara mer än en miljon pensionärer, det vill säga omkring två tredjedelar av hela gruppen.

Dessutom betalar alla pensionärer mer i skatt än löntagare. Göran Perssons regering lånade också 200 miljarder förra gången det var kris i statsfinanserna av pensionärernas fonder. De pengar har aldrig kommit tillbaka.

Pensionärerna själva är på krigsstigen och vill ha samma skatt som löntagare och dessutom tusen kronor mer i pension. Det kräver deras organisation PRO.

År 1945 föddes drygt 135 000 barn och de, som fortfarande lever ska alltså gå i pension nästa år. Ett tillskott på omkring åtta procent fler pensionärer. Men dessa blivande gamlingar är mycket realistiska om sina framtidsutsikter: omkring 70 procent tror att både pensioner och sociala system kommer att försämras i Sverige.

De som kan och orkar borde flytta till Frankrike för där är skatten lägre och det är billigare att leva. Skatten kan ligga kring elva procent på en pension, men då krävs en utvandring från Sverige. Att man byter liv helt enkelt. Kanske inte så lätt om man har djupa rötter i sitt eget land.

Men bland andra författaren Bodil Malmsten har tagit klivet. Hon blir ålderspensionär i år.

Ingmar Bergmans hus på Fårö säljs

2009-05-19T16:03:00.003+02:00

Jag känner ett visst vemod över det. Att dessa båda hus ska säljas till högstbjudande av Christies i London. Men det var så Ingmar Bergman själv ville ha det. Inget känslotjafs, ingen sentimentalitet.

Ändå är det en filmepok, som kommer att gå i graven om inte någon, som är villig att ta hand om husen har råd att köpa dem. Någon, som kan göra om det till ett slags levande museum över regissören.

Jag träffade aldrig den store och intervjuade honom inte. Men min pappa försökte att göra ett filminspelningsreportage kring honom och lyckades klampa in mitt i inspelningen av Det sjunde inseglet. Det var inte populärt.

- Vad ända in i... stopp, stoppa kamerorna röt Ingmar Bergman. Min pappas fotograf Kirre, som alltid fanns sig sa:

- Nej, men se är det inte regissör Bergman - vi kommer väl inte och stör?

Ingmar Bergman reste sig långsamt ur sin stol och sa:

- Vem har släppt in er? Ni kommer mycket olämpligt vilka ni nu än är. Det är verkligen en mycket känslig scen, som jag försöker spela in - och som jag kanske hade lyckats spela in - om inte herrarna hade dykt upp!

- Ursäkta, sade min pappa. Vi är från pressen, Förenade Landsortstidningar och ville gärna prata om den nya filmen.

- Försvinn! sade den store regissören. Ni kommer mycket olämpligt och förstör en scen, som vi hållit på en hel förmiddag med att bygga upp. FÖRSVINN!

Regissören gav ingen intervju den gången heller. Min pappa och Kirre hade klampat in mitt i scenen med tåget av människor - flagellanter - som klädda i trasor släpar sig fram och slår sig själva, som ett sätt att försöka få slut på pesten på medeltiden.

En oförglömlig scen för min pappa då i slutet på 50-talet.

Tandläkaren kostar minst 16 000 kronor

2009-05-19T14:58:00.003+02:00

I går var jag hos min tandläkare. Hon fixade två tänder. Jag betalade 8 000 kronor, men det är inte klart än utan jag behöver göra mer. Notan kommer att gå på minst 16 000 kronor.

Det hänger naturligtvis ihop med min ålder och att jag var liten då på den tiden när det inte fanns fluor ens en gång. Jag har alltid skött om mina tänder, men tandgnissel på nätterna tar ut sin tribut till slut.

Som tur är så har vi ett hus vi kan belåna annars skulle jag inte haft råd att laga tänderna. Nu sade min tandläkare allvarligt till mig att det här som hon gör nu är det mest akuta, men att jag behöver göra mer snart.

Mina tänder är en påminnelse om naturen inte har tänkt sig att vi ska leva så länge, som vi gör. Och inte heller regeringen, som har bestämt hur mycket man får i bidrag för tänderna. Dessa saker som vi använder dagligen till att tugga och finfördela mat räknas inte till kroppen. De är fristående från den och vi ska själva betala de nödvändiga reparationerna av dem.

Ingen vill naturligtvis att det ska synas på tänderna vilka som har råd att gå till tandläkaren, men det gör det. Själv har jag tänkt att leva så där trettio år till så jag behöver mina tänder. Därför får jag väl fortsätta att belåna huset i framtiden för att ha råd att ha några tänder kvar att tugga med.

Alternativet är att gå över till välling och att brödbitar, som doppas för att bli tillräckligt mjuka. Jag har försonat mig med mitt öde fast jag höll på att få panik när hon tog fram den där borren som brummar och är grov. Det var sådana borrar de hade hos skoltandläkaren och jag blir genast liten och går i småskolan när hon tar fram den borren. Och mamma var aldrig där. Det trodde ingen behövdes på den tiden.

Nazisterna uppfattades som gudalika

2009-05-19T09:07:00.004+02:00

Jag har läst hela raddan av kommentarer på Ingrid Carlqvists blogg efter hennes genomarbetade inlägg i går om pappan C, som står anklagad av Liza Marklunds högsta domstol som en våldtäktsman fast han är frikänd av hovrätten, vilket jag också själv skrev om i går.

Och det som avhandlades i kommentarerna till Ingrids inlägg (medan de fortfarande höll någon stil och inte behövde censureras) var hur det var möjligt att någon som Liza Marklund och andra kvinnor kunde lägga allt detta hat över män.

Ingrid Carlqvist hade själv en teori om att Liza Marklund blev trodd för att hon är en tjusig kvinna och inte lika ful som Hitler och co.

Nu är det så att när människor tror att någon annan kan rädda deras värld, så har vi människor väldigt svårt att inte projicera gudaliknande egenskaper på denna människa.

Och det var heller inte så att människor inte projicerade på Hitler och co för att de var fula. Jag minns att jag frågade min mamma varför kvinnorna grät när de såg honom (för det syntes på journalfilmer från den tiden, som visades på bio före andra filmer och också i TV så småningom). Min mamma himlade med ögonen och sade: De var väl kära i honom.

Det är väldigt lätt att sådana känslor blandas in i sammanhang som handlar om makt. Det är därför makt är ett starkt afrodisiaka. Den lille fule tjocke Henry Kissinger är en av de som har upplevt detta. Och likaså fanns detta med som ett faktum bland det tyska folket för de såg Hitler som sin räddare från undergången.

Nazisterna kom till makten 1933 efter fria val från tyska folket. Detta därför att tyskarna såg nazisterna som räddarna av deras värld. Och jag har själv hört tyskar säga åratal efter kriget att Hitler var bra i början. Det var han som byggde de motorvägar, som de och andra fortfarande kör på genom Tyskland. Och han byggde upp industrin och gav alla jobb.

De trodde eller ville tro på teorin om att judarna hade en sammansvärjning som omfattade hela världen och det gällde att utrota judarna innan de utrotade de ariska tyskarna. Det handlade om raser helt enkelt. Vilken ras skulle överleva?

I fallet med Liza Marklund och kvinnorörelsen handlar det om mycket makt. Om en världsbild som rör sig i vårt ursprungliga känsloliv: manligt och kvinnligt. Förr i tiden för inte så särskilt länge sedan var världen uppdelad i manligt och kvinnligt. Alla gudar hade antingen kvinnliga eller manliga attribut. Men numera tror de flesta att Gud är manlig och att världen endast kan styras av män.

Det finns en motrörelse, som hävdar motsatsen: att Gud är kvinnlig och att världen bara kan styras av kvinnor.

Allt detta är sant. Världen kan styras av både män och kvinnor och det är dit vi är på väg. Men på denna strapatsrika väg mot delad makt dyker det upp sådana avartsfenomen som en hatisk kvinnorörelse, som i vårt land har fått också lagstiftarna att klassa män som mindre kapabla att vara vårdnadshavare.

Märkligt nog så såg inte politikerna eller lagstiftarna då år 2006 att detta var att ta ett steg tillbaka i utvecklingen.

Men någon sådan som Liza Marklund driver kanske på ett bakvänt sätt på utvecklingen mot ett mer jämställt samhälle. Jag vill trots allt tro det. För inte kan en enda politiker längre ha något som helst förtroende för henne?

PS. Det verkar som Expressen har tagit bort hennes senaste krönika. Den finns inte längre om man går in under krönikörer. Den senaste är numera från den 3 maj. DS.

Liza Marklund agerar privatdomstol

2009-05-18T11:22:00.006+02:00

Liza Marklund letar uppenbarligen desperat efter ett ämne, där läsarna ska ställa sig på hennes sida, så därför skriver hon igen om en - som hon påstår - pojke som har blivit våldtagen av sin pappa. För när hon skrev om detta fick hon så många reaktioner. Pappan är frikänd av hovrätten, men enligt Liza Marklunds högsta domstol är han ändå skyldig.

Och nu när han har varit så fräck att han har begärt vårdnaden om sonen så måste Liza Marklund skriva om honom och hans familj en gång till. Hon drar fram mammans historia utan egna fakta i sin krönika, som hon skrev i går. Pappan är en våldtäktsman. Det bara vet hon.

Omkring 2 800 fall av vårdnadstvister går till tingsrätten i Sverige. Och då ska sägas att de allra flesta fall av skilsmässor med barn inblandade hanterar föräldrarna själva. De kommer överens om hur de ska ha hand om barnen i fortsättningen. I Sverige finns omkring en miljon skilsmässobarn, så det är ytterst få fall som går till tingsrätten. Och ännu färre går alltså till hovrätten.

I det här fallet när hovrätten har frikänt pappan från mammans anklagelser så är det inte en journalistisk uppgift att fortsätta att jaga pappan. Journalister finns som en tredje statsmakt för att påvisa det som är fel i samhället, men inte för att driva personförföljelse.

Och att som Liza Marklund gör i krönikan påstå att pappan har våldtagit sonen är att utnämna sig själv till domare och domstol. Allt i ett. Fast den lagliga instans, som har detta som uppgift i samhället har frikänt honom.

Det verkar som om Liza Marklund ännu en gång försöker att upprepa det hon gjorde mot Osama i Oxelösund och hans barn. Vad är nästa steg? Att hon ska köpa flygbiljetter och låta mamman och barnet fly landet? Så att hon får stoff till ännu en påstådd "sann" historia?

Jag hoppas att pappan tillsammans med advokat orkar ta itu med henne. För redaktionsledningen på Expressen verkar vara låst till händer och fötter när det gäller denna krönikör. Och så länge hon inte råkar ut för domstol själv kommer hon helt tvärsäkert att fortsätta att agera privatdomstol i sina texter.

Män är det farligaste vi har

2009-05-17T14:47:00.003+02:00

Jag minns det fantastiska 80-talet då det ryktades att det fanns människooffer uti skogarna. Där satanssekter stal barn och mördade dem. Detta undersöktes grundligt och befanns vara en skröna av folkligt slag, som gick runt, runt och växte med avståndet till den som först berättade den.

Men numera körs en liknande mansförföljande skröna över land och rike (jo för det var förstås män som var med i satanssekterna också) och påstår att män förgriper sig på sina barn. Detta undersöks också varje gång i polisutredningar och olika sorters tingsliga eller hovliga rätter.

Och varje gång dessa lagliga män och kvinnor kommer fram till att mannen i fråga är oskyldig så är det alldeles för sent. För lagens kvarnar mal mycket långsamt och barnen har redan utsatts för ett rättsövergrepp med samhällets hjälp. Och mamman är alltid oskyldig till att ha ljugit för hon är och var så hiskeligt rädd för denne man, som hon en gång har avlat barn med.

Jag minns ännu hur det var på 50-talet då mamma och pappa skildes och hon förtalade honom så mycket att jag inte ville prata i telefon ens med honom. När hon svarade vill säga.

För det är självklart att man inte som barn kan ta avstånd från båda föräldrarna. Tvärtom så älskar alla barn sina båda föräldrar och vill att de ska vara sams, men när de nu inte är det så tar en sjuåring (som jag var då) förstås ställning för den förälder man bor hos. Av ren självbevarelsedrift.

Numera går det bra att säga att det finns problem och så vips blir barnen mammans helägda egendom. Vi är på väg mot ett stats- och myndighetsmatriarkat i Sverige. Detta lyckades förra regeringen med innan de fick avgå. Borde det inte vara dags att ändra tillbaka våra lagar så att mammor och pappor bägge har möjlighet att uppfostra sina barn?

Och i hemlighet älskade jag min pappa över allt på jorden för jag var ju lik honom och har i dag samma yrke, som han hade. Så det var en fullständig katastrof att jag inte fick umgås med den förälder jag hade råkat ärva mina starkaste genetiska anlag ifrån.

Jag har för länge sedan förlåtit bägge mina föräldrar, men lider med alla barn, som fortfarande utsätts för detta samhälles prövningar.

Grattis Norge!

2009-05-17T10:59:00.002+02:00

Så skönt att inte Sverige vann! Det tycker jag varje år vi slipper det, men ett uppriktigt grattis till Norge. Ni har råd med arrangemanget också. Så bra.

Själv sitter jag här under mina gamla släktingar från Norge och skriver vid min dator. Det är min farmors morfar, som är avbildad i olja och hans maka. Han var biskop i Bergen och hette Claus Pavels. Antagligen kunde han också sjunga. Min farmors mor hette Marie Julie Lerche-Johansen och gifte sig med svenske Max Schenström.

Det var på den tiden Sverige och Norge var i union. Det borde vi ha fortsatt med tycker jag, men antagligen var skillnaderna mellan folken för stora.

Detta är den tjusiga sidan av släkten där nästan allt det religiösa fanns. Fast jag har för mig att biskopen inte gillade svenske kungen särskilt mycket.

Som sagt roligt att Norge vann! Och i dag är det nationaldag också. Den dag de slapp vara i union med oss.

En längtan tillbaka till 30-talet

2009-05-16T09:18:00.004+02:00

De tidigare makthavarna i Sverige verkar önska sig tillbaka till 30-talet. Först var det socialdemokraterna som ville återuppliva 30-talets arbetskommission - och byta namn på arbetsförmedlingen - och nu har miljöpartiet återupplivat Franklin D Roosevelts New Deal från 1933.

Att önska sig tillbaka till 30-talet är ingenting att stå efter. Då råkade världen ut för den första stora ekonomiska krisen, som grundade sig i att banksystemet och ekonomin inte fungerade. Detta människoskapade system, som numera nästlat sig in bakvägen till ett ekonomipris till Nobels Minne. Nobel själv instiftade inte något sådant pris därför att ekonomin sågs inte som något grundläggande i sig på den tiden. Ekonomin var en följd av något annat, att människor arbetade och utvecklade sig själva och världen.

Det är drygt tio år för sent, som denna vänsterkonstellation har vaknat till liv. Om de hade begripit redan på 90-talet vad som pågick, så kanske något hade gått att ändra, men nu är det alldeles för sent. Och det är som det ska vara. Då hade de en partiledare, som egentligen bara traskade på i de gamla ullstrumporna och brydde sig mer om att berika sig själv och sina egna trogna än att ta hand om Sverige.

Det är en naturlig utveckling att ett parti, som har suttit vid makten nästan oavbrutet sedan femtio år tillbaka, blir ett korrupt och maktfullkomligt parti. Det spelar ingen roll hur vackra ord de använder. Det är själva -ismen det blir fel på till slut. Orden står inte längre för någon verklighet.

Och det har egentligen ingenting med själva partiet att göra för det hade hänt vilken slags "tro" som än hade uttryckts. Även vackra ord måste ha en grund i verkligheten för att människor ska uppfatta dem som sanna. Det måste finnas en växelverkan mellan vad som pågår i realiteten och de tankar och visioner människor har.

Detta är inte 30-talet för då var fortfarande världen beroende av lantbruket. Ekonomin var inte särskilt utvecklad på andra områden på det sätt som den är nu. Det var lantbrukarna som togs ifrån sina gårdar när de inte längre kunde betala bankerna. De tvingades in till städerna som en arbetslös massa. Och inflationen fick härja fritt på ett sätt som nu enbart har förekommit i Afrika, fast det är också åtgärdat. Världen är till stor del en enhet ekonomiskt och vi får nog ordning även på banksystemet så småningom.

Denna ekonomiska kris är ingenting mot hur det var på 90-talet då räntorna gick upp till som mest 24 procent på vanliga lån i Sverige. En helt vansinnig politik, som kortsiktigt gynnade banker och stat. Men människorna glömdes bort. De som är grunden i ekonomin. Nu ligger räntorna istället nästan på nollstrecket och människor kan känna att de har möjlighet att utveckla sina liv med hjälp av mera pengar.

Vi lever definitivt inte på 30-talet som vänstern uppenbarligen önskar. Det är ett taffligt försök att skrämma befolkningen. Att hänvisa till en tid, som ingen i arbetsför ålder minns för de var inte födda då. Så lättskrämda är inte människor.

Det som upprepar sig är inte 30-talet utan 90-talet då regering och riksbank lyckades driva företag i konkurs och människor bort från sina hem - med splittrade familjer som följd - med överräntor och en dåraktig bidragspolitik. Den här gången är det en snabb historisk upprepning med ett annat och bättre scenario än den förra regeringens.

Monica Gunne kommer aldrig att bli fattig

2009-05-15T11:49:00.011+02:00

Monica Gunne skrev i Aftonbladet igår om Jessica Ritzén och fattigbloggen. Om hur beundransvärt det var att denna kvinna, anställd av Aftonbladet levde en hel månad på socialbidrag (fast det var det väl inte för det skulle aldrig någon få som anställd på en tidning).

Hon klev naturligtvis ur sin tillvaro, som journalist och steg ned till de människor som befann sig på det där trappsteget. En hel månad. Tänka sig.

Och nu skriver Monica Gunne i sin kolumn - enligt skrämselpropagandans formulär nummer 1A - att tänk vilken backlash detta är för kvinnorna. Vi har blivit ekonomiskt beroende av mannen, enligt Jessica Ritzén. Vilka vi? Och är vi inte beroende av mannen så är det kyrkan, föräldrarna, släkten och välgörenhet, instämmer Monica Gunne. Herregud kyrkan? Vilket land lever denna människa i eller vilket århundrade?

Tänka sig att smarta välutbildade kvinnor plötsligt har att välja på ett dåligt äktenskap eller socialbidrag, fortsätter Monica Gunne oförtrutet. Det hon inte ids berätta är att ingenting av detta kommer någonsin att drabba henne. Hon har sitt på det torra sedan årtionden. Nästa år kan hon välja att gå i ålderspension och få ha kvar sitt priviligerade liv. Men det talar hon tyst om.

En dag kanske vi också tillhör dem som ropar i fattigbrunnen, avslutar Monica Gunne. Yeah right och hur skulle det gå till? Tänker hon bli knarkare eller spela bort allt på internetpoker?

Det är ohederligt att i kolumner föra ut ett politisk budskap, som inte har ett dugg med kolumnisten att göra, under förespegling att det gäller alla kvinnor.

Det är det propagandistiska sättet att debattera, som kan göras av ekonomiskt oberoende kvinnor. De som aldrig kommer att drabbas av någon fattigdom. Hur skulle det vara med lite ärlighet?

Monica Gunne blandar ihop sig själv med det verkliga livet, med män och kvinnor som kämpar där ute i verkligheten och aldrig kommer att få de inkomster, som hon själv har. Eller ett lika snobbigt liv.

PS. Monica Gunne har en son född 1970 som heter Per Gunne och är chefredaktör på Metro. Hon var tidigare sambo med Otto Sjöberg tidigare chefredaktör på Expressen. DS.

Bloggdöden är lika överdriven som svininfluensan

2009-05-15T10:36:00.003+02:00

Det ryktas att bloggarna dör runtom i landet och värst är det i kändisbranschen. Bloggdöden är ett bra ord så därför nappade en hel del på det när Expressen tyckte att det var det som pågick för ett par veckor sedan.

Sanningen var väl mera att kändisar som Jenny Östergren på TV4, som inte har något att säga, inte längre bloggar. Eller att komikern David Batra har råkat ut för detsamma. Han kanske vill använda sina roligheter på scen istället. Och att Leif G W Persson har tröttnat på att folk inte bugar och bockar när han yttrar sig på nätet.

Dessa tre har andra kommersiella uttryck för sitt kändisskap så varför skulle de blogga i längden? Detta var en fluga för dem. Något som de hoppade på och insåg att det inte var så kul längre. Eller som Jenny Östergren säger: att man söker mer kontakt på vintern. Lite så där halledudande då. Själv har jag blivit erbjuden att skriva kommersiellt, men avstått hitills för det är så begränsande.

Det fria enskilda bloggandet har den största potentialen när det gäller yttrandefrihet. Och naturligtvis kan inte anställda bloggare använda denna frihet fullt ut. Inte kan Jenny Östergren skriva en skandalblogg om förhållandena på TV4. Nä, det går inte. Hur det egentligen gick till när de skickade sin hovreporter att intervjua en deckarförfattare i Marbella till exempel. Det vore illojalt och en anledning till avsked. Journalisters ord ägs av arbetsgivaren. Orden kan användas och säljas, vilket inte är så roligt i längden. Bättre då att hålla tyst.

Av ekonomiska skäl bloggar nästan ingen. Inte på egen hand. Då är det i form av ett aktiebolag. Det enskilda bloggandet är helt enkelt ett sätt att nå ut med andra budskap än de gängse. Om man inte får betalt för det av någon tidning eller ett annat medium. Alltså är vår yttrandefrihet alltid begränsad när någon får betalt för den och är anställd. Eller när det är till för att enbart tjäna pengar. Då gäller det att lägga sig i mittfåran och störa så få som möjligt av läsarna.

Men någon bloggdöd handlar det inte om så länge det tillkommer hundratusentals bloggar varje dag runt om i världen. Själv märker jag att jag inte längre lyssnar särskilt uppmärksamt på nyheter eller debatter i de statliga och privata nyhetskanalerna. Men det är inte frågan om någon mediedöd. Bara att jag har blivit lite lomhörd för gammelmedias nyhetsvärderingar och åsikter.

Poliserna berättar om Toni Alldén

2009-05-14T09:01:00.003+02:00

Jag läste en bra artikel om polisernas arbete med att få Toni Alldén att erkänna vad han hade gjort med Carolin Stenvalls kropp. Den står i Norrländska socialdemokraten.

Intervjun visar hur dessa båda poliser - kriminalkommissarie John Niva och kriminalinspeltör Hans Olof Landström - tänkte och gjorde för att närma sig denne mördare utan att förakta eller hata honom.

Det är en tänkvärd artikel, som också berättar om hur illa kvällspressen uppförde sig där uppe i Gällivare. Och hur polisen fick vara extra försiktig för att inte få hela journalistkåren med sig till brottsplatsen.

Något mer förstod jag om människan Toni Alldén och hur han kunde begå detta brott, som han ännu inte har berättat hela sanningen om, fast han har sagt att han ska göra det.

Läs artikeln här. Den är skriven av Lina Norberg Juuso.

Newsmill är paj nu igen

2009-05-13T17:06:00.005+02:00

Kära Newsmill nu har jag försökt i en halvtimme att komma fram till min egen senaste artikel på Newsmill. Den om a-kassan, för att kommentera något, som kommentatorerna har sagt. Men det går inte. Till slut har jag kommit fram till kommentatorsrutan, men inte kunnat skicka det jag har skrivit.

Nu skriver jag det här istället så jag inte glömmer bort det, för det finns människor som fortfarande tror att vi lever i den bästa av världar och till och med någon kändis från TCO, som jag har glömt bort namnet på, var inne på min artikel och skrev om att de som har jobb blir nog glada att det finns en a-kassa sen när dom inte har det. Som ett slags hot. Det gäller att vara med i a-kassan annars... ungefär.

Så här är det: jag har själv varit med i ett fack i mer än 20 års tid, men aldrig fått någon hjälp. Till slut gick jag ur och var bara med i a-kassan. Det var ju ingen idé att vara med i facket för det fanns inga förmåner med det.

Ute i Europa bland de länder som var med i andra världskriget så har människorna haft högre lön, bättre skyddsnät och dessutom kunnat gå i pension tidigare än vi har kunnat. Så det är något som inte stämmer. De fick sina städer sönderbombade och sin arbetande befolkning dödad. Dessutom förlorade de fem år på krig. Under hela denna tid var vår produktionsapparat intakt och inte en enda människa i vår befolkning blev dödad. Men ändå har vi haft och har sämre villkor. Mycket märkligt.

Har möjligen vårt svenska pampvälde något med detta att göra? För pamparna har klarat sig helskinnade både i facket och i sossepartiet samt i riksdagen och gör så fortfarande. Men folket har hållits på plats. Det är verkligen på tiden att göra upp med allt detta. Och det är skandal att inte människor vet detta. Inte ens nu.

Bort med a-kassesystemet och arbetsförmedlingen. Sätt inte dit några kommissioner istället utan tänk helt nytt. Läs min artikel på Newsmill om ni kan få upp sidan.

Jag har länkat till artikeln här nedan på inlägget A-kassan motverkar sina syften. Och här länkar jag igen.

Konsten var lagbrott

2009-05-13T12:30:00.006+02:00

Alldeles nyss kom nyheten att den konststuderande som spelade sinnessjuk blir åtalad av kammaråklagare Stefan Lind för falsklarm, våldsamt motstånd och oredligt förfarande.Det verkar alldeles rimligt tycker jag.

Tänk tanken att någon konststuderande ville protestera mot den abnorma rikedom och dekadens vi har i samhället genom att råna en guldsmedsbutik och sedan när polisen hade haffat denne och satt den i finkan säger: jag är konststuderande och ni är nu med i en konstinstallation. Vad skulle polisen ha gjort då, släppt vederbörande? Nä, tror inte det.

Gränsen måste ändå gå vid lagbrott och att Konstfack är inblandat som institution är naturligtvis katastrofalt. Ska andra människors skattepengar bekosta lagbrott? Genom att medverka till detta har denna skola urholkat förtroendet för denna sorts undervisning. Det borde ge utslag i nästa års tilldelning av medel till den här skolformen.

A-kassan motverkar sina syften

2009-05-12T12:11:00.005+02:00

Min fjortonde Newsmill-arikel är publicerad under rubriken A-kassan motverkar sina syften. Den handlar om vad samhället borde göra nu när sossarna har föreslagit en kompetenskommission och att arbetsförmedlingen borde bli en kompetensmyndighet.

Jag har själv ett drygt decenniums erfarenhet av a-kassan och har skrivit en självbiografisk bok om detta: Ett Sekel av Tystnad, där jag går igenom vad jag själv och min släkt möjligen kan ha gjort för fel eftersom samhället har berövat mig min möjlighet att försörja mig själv.

Artikeln handlar också om att 20-åringar är fullt kapabla att klara sig själva bara de får lov av samhället och regeringen. Och att ett samhälle, som låser in människor i statliga system där de blir beroende av statliga tjänstemäns tyckande, inte är något bra samhälle.

Här kan ni läsa den.

PS. Själv var jag med i facket i 20 år, som fullbetalande medlem, men fick aldrig någon hjälp av dem. Till slut gick jag ur och var bara med i a-kassan. DS.

Att spela sinnesjuk är det möjligen konst?

2009-05-10T11:08:00.009+02:00

I dagens Svenska Dagbladet så skriver Erica Treijs om konstfackstuderanden Anna Odells iscensatta insjuknande i psykisk sjukdom och självmordsförsök på Liljeholmsbron i Stockholm.

Det varken polis eller de medmänniskor som larmade den visste var att allt videofilmades och var ett helt och hållet dramatiskt medvetet utspel av konststuderanden Anna Odell. Hon började slåss med polisen när den kom. Hon blev lagd i bälte och inlåst, men dagen efter trädde hon fram och berättade att hon hade lurat alla.

Till saken hör att hon nu hade spelat upp en tidigare egen riktig psykos, som inträffade 1995. En sinnesjuk är inte ansvarig för sina handlingar, men uppenbarligen var Anna Odell det denna gång. Så därför blir hon anmäld för oredligt förfarande, falskt alarm, våldsamt motstånd och ofredande.

Hon har fortsatt sitt "konstverk" och gör det fortfarande när hon blir intervjuad av Svenska Dagbladet, för då har hon dold mikrofon under tröjan och har en dokumentärfilmare på plats för att göra en metafilm om Anna Odell och medierna.

Själv tycker jag inte att det hon har gjort är konst. Det är snarare att wallraffa, men om hon hade gjort det, så hade hon aldrig avslöjat att hon hade lurat alla dagen efter. Och detta att hon verkligen var psykiskt sjuk för ett antal år sedan och tänkte hoppa... det gör att det blir en besk smak i munnen för mig. För vad tycker hon att polis och vård skulle ha gjort den gången? Låtit henne hoppa i fred?

Hon lever uppenbarligen fortfarande, men verkar inte må så bra nu heller eftersom reportern beskriver att hon har "hundratals rakbladstunna ärr" på vänsterarmen.

Anna Odell är ännu ett uttryck för att människor inte mår särskilt bra i vårt samhälle och att det inte finns något ordentligt nätverk runt dem, som kan ta hand om dem. Men att göra "konstverk" av människors utsatthet genom att ockupera en vårdplats, som någon annan kunde ha behövt är ingen bra idé.

Erica Treijs är alltså kulturreporter och denna intervju är utgjord som om det gällde något upphöjt prisbelönat konstverk. Det finns en genre inom teatern, som har tagit hand om dessa uttryck: det kallas för psykodrama. Och där kan man härbärgera den sortens traumatiska händelser, som Anna Odell uppenbarligen har varit utsatt för i sitt liv.

En anonym (!) professor på Konstfack har reagerat i artikeln med att säga: "Moral, etik, konst och juridik är livsfarligt att blanda ihop och när blev moralpanik viktigare än yttrandefrihet?"

Men är det verkligen yttrandefrihet att spela sinnessjuk? Och engagera både medmänniskor, polis och vård i denna teaterföreställning? Och är det inte Anna Odell och i förlängningen också Konstfack, som har blandat ihop moral, etik, konst och juridik?

PS. Eftersom jag inte vill medverka till att damen i fråga får ännu mer uppmärksamhet, så skriver jag här ett tillägg (onsdag 13.5). Jo det hela var inte något wallraffande och icke heller konstnärligt. Själva den centrala videofilmen visade endast att vi bor i ett snällt land där medmänniskor och polis försöker hjälpa den till synes självmordsbenägna. Det hela iscensatt för att allt ljus skulle skina på Anna Odell. Grattis Anna du lyckades! Är du dessutom släkt med dom andra Odellarna så har du ditt på det torra vad du än gör. DS.

PSPS. Alldeles nyss kom också nyheten att Anna Odell blir åtalad för brotten falskt larm, våldsamt motstånd och oredligt förfarande av kammaråklagare Stefan Lind. DSDS.

Så här ser breven ut som påstås lura kvinnor

2009-05-09T09:36:00.004+02:00

Här nedan ser ni exempel på dagens mejlskörd och den form som sk Nigerabrev har nuförtiden. Apropå att en norrländsk kvinna påstås ha lurats av dem. Finns någon enda människa, som är så dum att den går på något liknande? Eller lånar i bank för att komma över dessa utlovade pengar?

Dear Friend

Hur mår du idag? Jag hoppas bra,
Jag Dr.Kevin Brown Från Harlsden, nordvästra London, här i England. Jag arbetar för NatWest Bank Corporation London. Jag skriver dig från mitt kontor. I min avdelning, som är biträdande chef (Greater London Regional Office), jag upptäckte en övergiven summan av $ 12.5 miljoner USA-dollar (tolv miljoner femhundra tusen USA-dollar) på ett konto som tillhör en av våra utländska kunder Sen Mr.Thompson Morrison amerikansk medborgare som tyvärr miste livet i planet krascha av Alaska Airlines Flight 261 som kraschat på
31 januari 2000, även hans hustru och enda dotter.

Vid valet av kontaktar du är upphetsad av geografisk karaktär av var du bor, i synnerhet på grund av känslighet för transaktionen och sekretessen här. Nu är vår bank har väntat på någon av de anhöriga att komma upp för påståendet, men ingen har gjort det. Jag personligen har tappat målet att hitta den släktingar i 2 år nu, jag söker ditt medgivande att presentera dig som de närmast anhöriga / Kommer Stödmottagande till avlidna så att intäkterna från detta konto värderas till 12,5 miljoner dollar kan betalas ut till dig. Detta kommer att betalas ut eller delas i dessa procentsatser, 60% för mig och 40% till dig. Jag har fått alla nödvändiga juridiska dokument som kan används för att backa upp detta påstående vi gör. Allt jag behöver är att fylla i ditt namn till handlingarna och legalisera det i domstol här för att visa dig som den rättmätiga förmånstagaren. Allt jag behöver nu är din ärliga samarbete, sekretess och pålitlighet för att vi ser denna transaktion igenom. Jag garanterar er att detta kommer att genomföras under en legitim ordning som
skyddar dig mot eventuella brott mot lagen.
Snälla, ge mig följande: när vi har 5 dagar att köra igenom det.
detta är mycket mycket brådskande TACK.
1. Fullständigt namn
2. Telefonnumret
3. Din kontaktadress.
4. Ålder.
5. Core jobb / Yrke
Att ha gått igenom ett metodiskt söka, jag bestämde mig för att kontakta dig hoppas att du kommer att tycka det här förslaget intressant. Var på din bekräftelse av detta meddelande och ange ditt intresse förse dig med mer information. Sträva efter att meddela mig ert beslut
snarare än att hålla mig väntar.
Hälsningar,
Dr.Kevin Brown.

Maja Lundgren skriver om Gömdaskandalen

2009-05-08T09:23:00.004+02:00

Författaren Maja Lundgren skriver på sin hemsida om Gömda-historien nu när Monica Antonsson blev frikänd av JK i går.

Jag fäste mig särskilt vid den här meningen: "Debatten om Gömda befinner sig i kärnan av vår tids verklighet och vår tids fördomar och vedertagna åsikter."

Exakt detta har jag också tänkt om hela denna historia och därför kändes det så befriande när Monica Antonssons bok Mia sanningen om Gömda kom ut i vintras. För det var tack vare att hon hade kommit in i denna historia som journalist och som en medkännande människa, som hon hade tillgång till allt detta material.

För att hon hade gått in i detta och från början sett Mia Eriksson som den förföljda människa hon påstod sig vara, fast Monica Antonsson också med någon annan sida av sig själv undrade över all uppståndelse med Mia i ett skottsäkert rum på bokförlaget Bonniers, där de först träffades.

Alltså detta går inte att komma åt inifrån denna koncern. Jag vet för jag har själv jobbat på DN så länge och också sett märkligheter, men där är man inbäddad i en syn på verkligheten, som liknar en sektsyn många gånger. Särskilt när det gäller kulturen.

Det liknar gamla tiders tro på vissa värden, som är heliga och den som ifrågasätter den bestående heliga värderingsramen är en förrädare eller en tok. Detta kan inte de som ingår i det rådande förhållningssättet få syn på, därför att det är omöjligt så länge man är en del av det.

Det märkliga är denna fria press - och då menar jag inte bara DN - som sköts av människor, som sitter där på sina poster på livstid. När man väl en gång har fått tillgång till denna makt så förblir man sittande där.

Flera av mina tidigare arbetskamrater kom till mig och sa att: jag kan inte sluta för jag har ingenstans att gå. Och att han eller hon måste bli kvar tills pensionen eller kanske på livstid innesluten i elfenbenstornet eller fadershuset, som det ofta kallades för det var allt han eller hon kunde och hade. Så sade dom alltså när jag tänkte sluta.

Någon sa också lite sorgset: ja det blir väl bara vi kvar som inte kan sluta. Att vara instängd på det viset i något som nästan liknar träldom (det finns som definition i EU på jobb där man känner sig tvungen att vara kvar med ett tvång som då innefattar mycket låg lön) är förskräckligt när det gäller något så uppburet i samhället.

Alltså dessa människor sitter där och känner sig tvingade av penningens makt och andras beundran och avund att sitta kvar. För vad skulle de vara om de lämnade sina poster?

Själv har jag tappat all respekt för denna konstlade värld, som alldeles säkert kommer att rasa samman, som en följd av den tekniska revolution, som pågår sedan länge och som jag (bland andra) är en del av. Det är så mänskligheten har gått framåt genom årtusendena. Genom att något nytt kommer och tar över det som fanns förut. Genom att fördomar och vedertagna åsikter ändras och ingen längre tror på det som överheten predikar.

Jag håller inte med om allt Maja Lundgren nu skriver i sitt inlägg för hon far ut mot de medverkande likt en tidigare återhållsam, men nu mera lössläppt furie. Fast jag kan le åt det samtidigt. Men jag är glad åt att hon skrev för hon har också sett denna värld inifrån. Och inte uppskattat den sekterism som finns där. Milt sagt.

Här kan ni läsa hennes inlägg.

Min 13:e artikel publicerad på Newsmill

2009-05-07T11:22:00.003+02:00

Den handlar om min mormor, som var en viktig kvinna. Och artikeln är skriven i polemik mot Niklas Ekdahl och Petter Karlsson, som har listat Historiens 100 viktigaste svenskar. Därav 16 kvinnor.

De konservativa herrarna, som bägge är journalister, har tyckt att kungar och kändisar är de som är viktiga i vår historia, medan jag menar att sådana människor som min mormor och morfar var minst lika betydelsefulla. Så därför lyfter jag fram särskilt min mormor i artikeln.

Här hittar ni artikeln.

Åk in akut med sjuka barn

2009-05-07T07:21:00.005+02:00

En liten pojke har dött av tarmvred. Mamman var i kontakt med sjukvårdsupplysningen, som rådde henne att stanna hemma.

När hon till slut åkte in till akuten var han livlös och det var för sent att rädda honom. Det tog fyra timmar för honom att dö i svåra smärtor.

Varför pratar en mamma med sjukvårdsupplysningen istället för att åka med sitt svårt sjuka barn till sjukhuset? Nu vet vi inte var hon bodde eller andra omständigheter, men om det hade varit mitt barn hade jag åkt direkt eller beställt ambulans. Inte väntat på tillstånd att söka sjukvård.

Tarmvred är en allvarlig sjukdom som ofta måste opereras akut. I det här fallet hade pojken opererats när han var tre månader för diafragmabråck. En sådan operation kan göra att tarmen växer ihop.

Svårt sjuka barn ska till sjukhus. Inte ligga hemma och vänta på att dö. Lita inte på "auktoriteter". De ser inte barnet och en förälder känner sitt barn bäst.

Sjukvårdsupplysningen är inte till för svåra fall, bara som allmän rådgivning. Vid akuta fall ska man ringa 112. Det säger också deras egen hemsida.

Unicefs ambassadörer är rika kändisar

2009-05-06T08:55:00.008+02:00

De ambassadörer, som FN:s barnorganisation Unicef använder är kvarlevor av synsättet att här dimper en upphöjd vit kvinna eller man ned från himlen, för att sedan återvända till sitt miljonärsliv långt borta från den utsatthet, som barnen lever under.

I Sverige har bland andra sångerskan Robyn varit detta slags tillfälliga himmelshjälpare och besökt Kenya och Tanzania när hon var ambassadör i ett par år.

Nyligen har Liza Marklund gett prov på samma nedslag i Sydafrika, där hon fotograferades med svarta barn. Hon har tillsammans med Mia Eriksson skapat elände för barn i Sverige, men de barnen räknas inte. Och tanken uppstår osökt att hon gjorde detta nu för att bättra på sitt eget skamfilade rykte.

Skådespelaren Mikael Persbrandt är en av de senast utsedda ambassadörerna. Han dömdes i veckan till att riva den tillbyggnad han har gjort olagligt på sitt sommarhus ute på Värmdö. Ärendet gick hela vägen till regeringsrätten och den dömde honom slutligen att riva svartbygget inom sex månader.

Unicef lever efter en människosyn, som säger att de vita är bättre och har större förmåga än de svarta att åstadkomma något här i världen. Att skicka rika ambassadörer till länder med svarta barn är ett kosmetiskt sätt att dölja att det överallt i världen finns barn som far illa.

Unicefs hemsida både i USA och Sverige domineras totalt av svarta barn. Samtidigt som organisationen säger sig vara till för "varenda unge". Uppenbarligen styrs organisationen av samma slags värderingar som de gamla vita missionärerna, som skulle frälsa andra folk med Bibeln i hand.

Omvändandet av andra folk har hållit på sedan 1500-talet då spanjorerna upptäckte Amerika och togs för återvändande vita gudar av indianerna. Och det finns numera knappt ett enda svart eller färgat barn, som inte vet att de vita vet bäst i alla lägen. Inte minst indianerna har fått känna på detta.

Omkring sjutusen människor jobbar åt Unicef ute i världen och de har sitt huvudkontor i New York. De får cirka tolv miljarder kronor varje år från människor, som skänker sina pengar till dem. Från enskilda, företag och testamenten. De har information om testamenten på sin hemsida.

Detta är alltså en multinationell organisation, som omsätter massor med skattefria pengar. Och de lever på människors goda hjärtan och deras önskan om en bättre värld.

De missionärer som fanns förr i tiden var själva övertygade om sin sak. Att den religion de stod för skulle frälsa de människor de kom till och som de stannade hos för att hjälpa. De ambassadörer, som Unicef nu har är rika kändisar, som själva vill upprätthålla ett gott renommé hos sin publik och som gör nedslag och tar med sig bildbevis tillbaka till organisationen.

PS. Om någon vill stötta hela familjen så finns till exempel Röda Korset, som nu har en kampanj för mammor. Föräldrar behövs hos sina barn. Eller man kan skaffa ett fadderbarn och hjälpa det barnet. Unicef tycker att man ska hjälpa alla barn och ingen särskild. Alltså har de inte fadderbarn. Men alla barn har särskilda egna behov. DS.

Thomas Mattsson och Jan Helin försvarar sitt fria ord

2009-05-04T08:51:00.008+02:00

Jag såg alldeles nyss chefredaktörerna Thomas Mattsson och Jan Helin på TV:s Gomorron Sverige, där de pratade om journalisten Dawit Isaak, som har suttit fängslad utan rättegång sedan 2001 i Eritrea.

Nyckelorden under samtalet var fri press och det fria ordet. Dessa ord upprepades om och om igen. Jag fick intrycket att dessa chefredaktörer för Expressen respektive Aftonbladet känner sig personligen hotade.

Rent objektivt har aldrig orden varit friare än de är i dag. För första gången i mänsklighetens historia så kan människor skriva exakt vad de vill och sprida det över världen. Tack vare internet.

Vad de båda chefredaktörerna satt där och värnade om var inte journalisterna, sade de, utan det fria ordet och en fri press. Men de gav exakt motsatt intryck. De satt där och värnade om sina egna jobb. Så kändes det.

Det fanns en desperation i luften, som inte handlade om Dawit Isaak utan om att den journalistiska yrkeskår de båda tillhör inte längre behövs på samma sätt. Och särskilt inte den sort som jobbar på de bägge kvällstidningarna.

I och med att människor själva kan välja vad de vill ta del av på internet, så faller behovet av dessa tidningar bort.

Samtidigt ska naturligtvis inte människor fängslas utan rättegång. Det gäller inte bara journalister utan det gäller alla människor. Och Eritrea är en diktatur. Det är helt klart.

Men ifall de båda kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet inte kan fortleva, som de har gjort hitills så är det ingen förlust för det fria ordet eller pressfriheten. Det är bara följden av en naturlig utveckling, där människor väljer att ta del av något annat än kvällstidningar. Fria som de är att välja.

PS. Jo mycket riktigt i dag på eftermiddagen kom nyheten att Aftonbladet ska skära ned med hundra tjänster och 75 miljoner kronor. Det är inget att sörja utan bara en naturlig och nödvändig utveckling. DS.

Nästan dubbelt så många män drabbas av våld

2009-05-03T14:50:00.004+02:00

Per 100 000 invånare så kan 2 940 män i Sverige räkna med att vara utsatta för olyckor eller våld medan detsamma gäller 1 720 kvinnor. Detta enligt SCB och siffrorna gäller efter 2001.

Dödstalet i olyckor och våld är 67 för män och 38 för kvinnor. Det är alltså mycket dödligare och farligare att vara man än kvinna. Detta gäller samma antal personer, alltså per 100 000 invånare.

I morgonens TV4-inslag om mäns våld mot kvinnor så kom de båda journalisterna Kerstin Weigl och Kristina Edblom från Aftonbladet med samma uttalanden: att mäns våld mot kvinnor i hemmet inte tas på allvar och att kvinnor som bor ihop med män antas få skylla sig själva.

Det hela var en uppvisning i hur man gör reklam för en tidnings artikelserie i ett drygt femton minuter långt inslag, där tidningen hela tiden låg på bordet. Och vi tittare uppmanades också att läsa tidningen och följa artikelserien. Aftonbladet behöver uppenbarligen betalande läsare.

Det kändes ganska nattståndet.

Våld mot män och kvinnor

2009-05-03T10:18:00.003+02:00

I dag startar Aftonbladet en artikelserie om alla kvinnor som har blivit dödade av sina män. Jag blir alltid så förvånad över siffrorna i sådana debatter, för det är så få kvinnor. Naturligtvis ska ingen kvinna behöva bli dödad av någon man, men det är förmodligen långt dit. Liksom det är mycket långt till att män inte ska bli dödade av män eller kvinnor.

Nu i helgen så dödades en man och en kvinna i Småland. Troligen av sina närstående. En man och en kvinna är de troliga förövarna. Det har blivit jämlikare genom åren med våldet.

Så här skrev chefredaktören Jan Helin i går i Aftonbladet om denna nya artikelserie:

"För ett par månader sedan rasade med stor frenesi debatten om sanningar och lögner i boken Gömda.

I morgon startar vi en mycket viktigare diskussion om män som mördar kvinnor.

Ett våld som varje år tar 17 svenska kvinnors liv."

Varför drar han in debatten kring boken Gömda i sammanhanget? Det verkar helt irrelevant och det är det också. Våld mot män eller kvinnor har ingenting med en bok att göra. Utan beror av helt andra orsaker. Att Jan Helin i detta sammanhang väljer att polemisera mot en debatt om en bok beror av att denna artikelserie skrivs av Kerstin Weigl och Kristina Edblom, som har tagit ställning för kvinnor och mot män.

De tillhör den falang, som anser att det i alla sammanhang är kvinnorna, som är i underläge så därför ska de försvaras. De är de utsatta inte männen. Denna polarisering skapar inte något bra samhälle. Det är aldrig bra att ställa folkgrupper mot varandra och naturligtvis inte heller könen. Det betyder i förlängningen att halva befolkningen borde vara rädd för den andra halvan.

Om inte vi kvinnor var klokare än Aftonbladet så skulle detta så småningom leda till att det blev ett krig mellan könen. Det har vi haft nog av. Det säger jag fast jag har haft en mamma, som blev grovt misshandlad av sin dåvarande sambo och några månader senare dog i ett astmaanfall. Bara 43 år gammal. Hon efterlämnade tre barn varav det yngsta var ett år gammalt.

Själv gick jag med i Grupp 8 som en direkt följd av detta, men insåg efter ett tag att detta inte var något för mig. Jag tyckte om män, inte bara kvinnor. Och meningen med livet är att vi ska kunna leva tillsammans och skapa något gott för nästa generation. Det är alltid barnen som kommer i kläm. Det är barnen, som måste dra sina egna slutsatser av det som har hänt. Och det gjorde jag i mitt fall genom att begripa att jag måste skapa en riktig familj, där kärleken fanns kvar. Det har jag också gjort och därmed brutit med de olyckliga förhållanden som fanns i min släkt.

Att skapa något sådant betyder också att skärskåda sina egna motiv, att göra upp med det som finns inom en själv istället för att lägga det någon annanstans. Det är ett svårare jobb än att vända allt utåt och projicera allt på det andra könet.

När det gäller den artikelserie som Kerstin Weigl och Kristina Edblom nu startar så beror den av att de har ställt sig helt och hållet på den ena sidan. Kerstin Weigl har skrivit boken Mias systrar tillsammans med Mia Eriksson och känner sig troligen hotad i sin journalistkarriär på grund av debatten runt Mia. Och Kristina Edblom var den som träffade Mia Eriksson i USA nu senast och uppenbarligen slukade hennes historia med hull och hår.

Svensk i flerfamiljshus kan ha fått svininfluensa

2009-05-02T11:46:00.005+02:00

Aadrian Hemdrup, 30 år, kan vara den förste svensken, som konstateras smittad med den nya svininfluensan.

Han bor i ett flerfamiljshus i Malmö med sjutton grannar, som är mellan 63 och 18 år. Tillsammans med sin make Henrik och sin bror har han varit i Mexiko och blev sjuk i feber, frossa, hosta och diarré.

I dag på eftermiddagen blir det klart ifall några svenskar har smittats av svininfluensan. Då kommer nya besked från SMI.

Aadrian Hemdrup får inte gå ut från sin lägenhet, men eftersom varken hans make eller hans bror är smittad verkar hans sjukdom inte vara särskilt allvarlig. Vare sig det är svininfluensa eller inte.

PS. Mycket riktigt det var bara en vanlig sorts influensa. Så alla kan andas ut! DS.

PSPS. Här skriver Herman Lindqvist om spanska sjukan. Människor dog av lunginflammation inte av viruset och sjukdomen kom precis som nu från Nordamerika. DSDS.

Kvinna i Sundsvall lurad på 460 000 kronor

2009-05-01T09:55:00.005+02:00

Jag undrar om det är sant det där att en 52-årig kvinna i Sundsvall har lurats på 460 000 av nätbedragare. Själv fick jag också sådana där mejl förra sommaren om att jag hade vunnit en massa pengar. Varje gång så skrattade jag och slängde dem. De var så illa formulerade att det märktes att de hade nätöversatts.

Men när det gäller den här kvinnan i Norrland, så lär hon ha blivit glad och gått på alltihop. Hon betalade till en bank i Holland för att få ut pengarna och det gick så långt som att 370 000 lånades ihop i bank och skickades dit.

Det är det sista som gör mig misstänksam. Att en bank skulle gå med på att låna ut detta till detta ändamål. Det tror jag inte riktigt på. I så fall har hon en riktigt usel bank. Finns det sådana banker överhuvudtaget?

Och kommentarerna till dessa artiklar har bland annat sagt att: fattar ni inte att denna stackars kvinna är förståndshandikappad. Så det var därför det hände. Nä, då borde det ännu mindre ha hänt, för då skulle hon ha haft en god man, som såg till att sådant inte skulle hända.

Jag undrar om det inte är en skröna, som går runt i pressen för att det är en tacksam sak att göra en skröna om. De dumma bankerna och denna dumma kvinna, som är lite äldre och dessutom från Sundsvall. Dessa detaljer spelar på våra fördomar. Och som alltid i skrönor så behövs några små fakta, som verkar sanna så att läsaren ska gå på detta. Men särskilt mycket får vi inte veta.

Lite mer kött på benen skulle jag nog vilja ha för att tro på detta. Och hur är det med källkritiken alla tidningar, som bara kopierar varandra?

Eva Björkegren blir aldrig skuldfri

2009-04-30T09:59:00.004+02:00

Eva Björkegren har alltid skött sig i sitt liv och arbetat i åratal på UD. Hon har en lön, där hon får ut 18 000 kronor efter skatt. Hon är 60 år. Och hon arbetar heltid, men har endast 9 000 kronor i månaden att leva av. Det berättar Christian Holmén i Expressen.

Allt beroende på hennes pappa, som var miljardär, men som försvann 1994 och lämnade henne med skulder på ett hus, som hade skrivits över på henne och hennes syskon. Ett hus som banken för länge sedan har sålt, men som Eva Björkegren fortfarande betalar av. Och så har hon gjort i femton år.

Hon är den som bor i Sverige och som har fast inkomst så därför får hon betala räntan på ett lån på 4,5 miljoner kronor. Amortera har hon aldrig haft råd med.

Hon har fått ett livstidsstraff för att hon sköter sig kan man säga. För att hon var den snälla dottern, som tog över ägandet av huset. Hon har ingen egen lägenhet utan bor i andra hand tillsammans med sin man, för något förstahandskontrakt kan hon inte få.

Hon har försökt att få skuldsanering, men kronofogden sade nej förra gången år 2007. Hur länge ska en dotter behöva betala av sin faders skulder?

Eva Björkegren var förstås dum som tog över huset med skulder och allt. Och dessutom skrev på för sin yngre omyndige bror. Allt för att miljardären Carl-Eric Björkegren ville detta.

Sensmoral: Ta aldrig över tillgångar, som är så skuldbelagda att du själv kan bli skyldig pengar. Även om det är din pappa miljardären som ber dig.

Mördarsniglarna är här

2009-04-29T10:07:00.003+02:00

Mördarsniglarna är här igen. Jag trampade på två på väg till brevlådan. Men nu vet vi att snigelmedel hjälper rätt bra och det finns nematoder, som är deras naturliga fiender, så vi kan få behålla det som rådjuren ratar. Som påskliljor.

Sniglarna älskar påskliljor så de som tidigare stod utanför tomten har inte haft en chans. Lite synd för det ser trevligt ut med blommande påskliljor ute på ängen.

Annars så njuter jag i fulla drag den här veckan när allt slår ut. Strax blommar häggen, forsythian, häggmispeln, slånbären och flädern. Sedan följer blå och rosa syren, rosenkvitten och så småningom vita, gula, rosa och röda rosor plus jasmin.

Vi har ägnat tjugo år åt att få buskar av alla sorter att trivas hos oss, skapat små rum av ägorna. Så det är bara att gå ut och njuta nu i några månader. Artrikedomen är bedövande och gör att massor med småfåglar trivs. Livet leker.

Min tolfte Newsmillartikel är publicerad

2009-04-28T19:29:00.002+02:00

Den handlar om den hysteri, som utspelar sig kring en influensa, som ingen vet om den är särskilt farlig ännu. Där berättar jag om hur det var förr i tiden, när man fick vara sjuk. Det sågs som naturligt med barnsjukdomar och att människor även i vuxen ålder blev sjuka ibland.

Världen och ekonomin gick inte under för det. En av dagens nyheter var att en behållare med influensavirus hade exploderat på ett schweiziskt tåg.

Jag började gapskratta när jag läste det. För jag såg framför mig hur Hollywood kommer att använda det. Detta virus sprider sig med vindens hastighet till alla ombord på tåget och Europa är förlorat. Om inte någon hjältemodig virusforskare griper in.

I det här fallet var det ett riktigt virus från svin. Dock inte den variant som smittar mellan människor. Så vi överlever nog denna explosion också.

Här kan ni läsa min artikel.

Familjen är förkyld

2009-04-28T10:38:00.002+02:00

Hur ska det gå? I söndags vaknade jag med totalsnuva och i dag var sonen likadan. Tänk om det är mexikanska svininfluensan. Hu och bu. Hur ska det gå för oss?

Tänk om vi har smittats av någon som har varit i Mexiko? Man kan aldrig veta. Folk far och flyger som aldrig förr över jorden och vi har säkert träffat någon som har varit långt borta.

Åh vi borde nog vara räddare än vi är. Sonen gick ändå till skolan i dag, till sin mekardag på mekanikerskolan. Han ville inte missa det. Åh han kommer nog att smitta klassen och sen kommer dom att smitta vidare... Hur ska det gå?

Och hans pappa gick till jobbet. Farligt, farligt. Men vi har inga grisar på gården. Bara katter och en hund. Men dom släpar in fästingar. Särskilt den svarta katten. Går inte längre att klappa honom på huvudet. Bara fullt med fästingar. Farligt, farligt.

Tänk att människor dör. Det borde inte vara så. Vi borde leva i evighet precis som dom utlovar i TV-reklamen. För förr i tiden utrotades TBC och annat och nu är det dags för hjärtsjukdomarna. Vi borde aldrig dö.

Vi kommer åtminstone inte dö i den här varianten av mexikanska svinpesten, för den är mycket mild. I går var jag nästan helt återställd. Lite matt bara. Herregud det behövs mer än några gamla svinbaciller för att ta död på oss.

Men visst är det kul med lite skrämsskott. Åk för tusan inte till Mexiko eller någon annanstans heller. Det kan säkert hjälpa er att leva för evigt.

Vi har evigheten på oss

2009-04-27T18:15:00.002+02:00

Ibland kan jag leka med tanken att vi har evigheten på oss. Att vi får leva så många liv vi vill för att lära oss den svåra läxan att älska oss själva och varandra.

Att ingen av oss slutar att inkarnera här på jorden förrän vi har gått igenom den långa och hårda skolan, där detta kan ske. Därför att det här är en alldeles fantastisk planet, som har stor förmåga att lära oss detta.

Själv brukar jag intala mig att det här är mitt sista liv på jorden. Jag har insett allt det där, som handlar om kärlek. Att aldrig göra illa en annan människa... nej det är inte vad det handlar om, utan att ständigt bry sig om ifall man gör det.

Ingen av oss är fullkomlig på denna planet. Inte ens moder Teresa var det. Jag kan tänka att hon var nog alldeles för helig och struntade i att ta hand om sig själv ordentligt. Det kan bli för mycket av sådant också.

Eller prinsessan Diana, som inte kunde ta hand om sig själv så mycket att hon kunde leva vidare och se sina pojkar växa upp. Hon behöver nog ett par liv till för att uppnå detta. Så jag hoppas att hon får dessa liv och hennes pojkar också. Kanske till och med tillsammans med prins Charles?

Eller Marilyn Monroe, som dog så ung. Hon behöver nog ett par liv till hon också, för att få de barn, som hon längtade så mycket efter, men aldrig fick.

För att inte tala om president Kennedy, som borde komma hit och leva ett helt annat liv än som president. Han behöver nog lära sig att inte använda andra. Kanske kan han få återfödas som kvinna, för att inse vad han inte insåg som man.

Men jag vill inte komma hit en gång till. Jag tycker att det räcker nu. Jag blir gärna skyddsängel till någon eller några om det går bra. Tack. Det blir nog svårt i denna världen, att vara skyddsängel menar jag.

Roman om familjen Piper

2009-04-27T10:27:00.005+02:00

Vilken fantastisk roman det skulle gå att knåpa ihop om familjen Piper och hur arbetarklassen tar hämnd genom en sentida infiltrerande ättling, som har mycket radikala åsikter om rättvisa och hur den ska utövas.

Jo, åsikterna finns på denna arbetarklassens förkämpes dumpade Facebook-sida så det är bara att läsa innantill. Hon stöder bland annat en anarkistisk-kommunistisk sammanslutning, som förespråkar våld i revolutionär anda.

Man kan tänka sig att denna förkämpe har infiltrerat denna gamla adelsätt, för att tillskansa sig det som rätteligen borde ha tillkommit henne och hennes gelikar redan för hundra år sedan eller mer.

Den nutida grevens mamma har genom att vara sambo med en vanlig Gustavsson redan inlett denna resa mot ett sönderfall av de gamla privilegierna. En demokratisering helt enkelt. Och den nu levande greven är en vanlig lantbrukare om man ska tro den infiltrerande arbetarklassens tigrinna.

Annat var det för hundrafemtio år sedan då en dåtida släkting till mig fick inskrivet i betyget att han var opålitlig för han hade "olåfligt" lagt beslag på en mössa. Han blev upptäckt och varnad, dock icke lagförd. Men skulle resten av sitt liv observeras som opålitlig.

Så gick det till då. Nu tar arbetarklassens förkämpar lagen i egna händer och försöker mörda adelns företrädare. Aj, aj, aj så det kan gå.

PS. Torpar- och statarsystemet avskaffades 1943 resp 1944, men till dess var alla dessa människor skyldiga dagsverken och att lämna betalning in natura, som mest rörde det sig om 135 000 hushåll och mångdubbelt fler människor. Mina släktingar har än i dag arvsrätt till vårt gamla släkttorp, men de slipper numera leverera fisk. Lindö herrgård äger alltså detta hus och marken fortfarande. DS.

Spanska sjukan är här i ny variant

2009-04-26T09:15:00.006+02:00

Men den sjukdomen är inte alls lika farlig för oss som den var då i slutskedet av första världskriget, när alla var försvagade - inte minst soldaterna fysiskt och psykiskt. Sjukdomen började i Madrid och spred sig över världen på fyra månader. Bland annat soldater tog den med sig runt världen.

Omkring 700 000 svenskar blev sjuka och fem procent av dem dog. Att den har uppkommit nu igen i Mexiko kanske har sina historiska orsaker. På smittskyddsinstitutet säger chefen Annika Linde att det inte är någon fara för oss.

Det är bara om man har varit i Mexiko eller södra USA och blir sjuk, som man behöver gå igenom provtagning för att se vad för slags virus som gett influensan. Att det tog någon månad för myndigheterna i Mexiko att reagera berodde på att det såg ut som en vanlig influensaepidemi.

Att friska och unga dör i denna sjuka beror på att ju starkare immunförsvar man har desto hårdare drabbar sjukdomen. Celldöden som blir följden går så långt att människan avlider. I Mexiko City är nu skolor stängda och allmänna tillställningar inställda till den 7 maj.

PS. Själv oroar jag mig inte särskilt mycket för jag har gått igenom asiaten som drabbade världen 1957 och som var en sammanslagning av fågelinfluensa och ett mänskligt influensavirus. Då var hela klassen borta i flera veckor, men vi överlevde. Allihop. Vi var tolv år gamla och gick i sjätte klass. DS.

Ex-grevinnan begärd häktad

2009-04-25T11:44:00.004+02:00

Den misstänkta anstiftaren till mordförsöket på greve Carl Piper, hans exfru, har begärts häktad. Häktningsförhandlingen kommer att genomföras i eftermiddag.

En dörrvakt är misstänkt för själva skottlossningen, som skadade både greven och hans nuvarande höggravida sambo. Det var bara mycket turliga omständigheter, som gjorde att greven överlevde. Han träffades av flera skott i halsen.

Exfrun och dörrvakten kan ha lärt känna varandra på den krog, som ligger nära exfruns hem på Södermalm i Stockholm.

Dörrvakten har enligt uppgift varit vid Ängsö slott och frågat efter greven iförd en vit peruk. Men då var greven själv inte hemma.

Det kan ha varit den nuvarande sambons förtjänst att greven överlevde för hon kastade sig framför honom när skotten föll.

PS. Ex-grevinnan har varit engagerad i flera antikvinnovåldsrörelser och varit för att sexualförbrytare skulle få hårdare straff. Allt stod tidigare på Facebook, men detta är nu raderat. DS.

Ex-grevinnan kvar hos polisen

2009-04-24T08:32:00.005+02:00

Varför blir det så upprörda känslor kring ex-grevinnan och hennes exman? Tydligen tror polisen fortfarande att hon är skyldig eftersom hon sitter kvar anhållen också i dag. Och nu har de tagit in en ny misstänkt. Polisen tror att detta är skytten.

Jag har strukit flera kommentarer. Kanske skulle jag inte ha gått in och svarat? Det gör jag inte hela tiden, men nu tyckte jag att det blev något slags klassdrama av det hela.

Om man är ex-grevinna så är man förstås en rasande trevlig människa. Javisst. Och hennes exman får man inte ens nämna vid namn? Fast han är skjuten.

Vad är det för moral som finns där ute? Eller hänger det samman med något annat? Detta drama kommer att få sin upplösning, som alla dramer, men som sagt det är något för någon intresserad att skriva en bok om. Direkt ur livet.

PS. Det kanske är en vink från makterna att jag ska ta med detta i den bok jag håller på och skriver nu om mina förfäder, där också morfars far är med. Han som var färjkarl och torpare på Ängsö och dog när han fick bommen från färjan i huvudet. Hur gick det för hans barn och fru då? Detta hände i slutet på 1800-talet och morfar flyttade ut till Skotterön istället för att stanna på Ängsö. Kan bli en bra historia.DS.

Exfru anhållen för anstiftan till mord

2009-04-23T08:49:00.006+02:00

Carl Pipers exfru verkar tillhöra den där sorten, som till varje pris ska ta ifrån barnen deras biologiska pappa. Nu sitter hon anhållen för anstiftan till mord och har raderat sin sida på Facebook. Deras tvist handlar om två barn och exfrun har hävdat att barnen inte ville besöka sin pappa.

Carl Piper vände sig då till tingsrätten för att få träffa sina barn, vilket tingsrätten tillstyrkte. Mamman vände sig i sin tur till hovrätten, som också tyckte att barnen skulle få träffa sin pappa. Socialtjänsten på Södermalm har gjort ett flertal utredningar kring dessa barn.

Nu verkar det som om exfrun inte har nöjt sig med att anklaga pappan för underliga saker - vilket är det vanliga i sådana här mål - utan aktivt har anlitat en torped, som skulle utradera pappan från denna jord. Mycket drastiskt, men kanske en följd av att det anses vara kvinnan, som har rätt till barnen i vårt land. Att kvinnor är bättre som föräldrar än män.

Dock verkar det som om pappan i det här fallet kommer att överleva skottlossningen. Rimligt sett kan inte barnen tycka att det var rätt det som skedde. Om det nu stämmer att mamman har anlitat hjälp för att få pappan ur världen, så är det en riktigt bra deckare.

Det är bara för Liza Marklund att anteckna och skriva ned. Det kan bli en motbok till Gömda och Asyl. Och på så vis kan hon nu sona sina tidigare synder, då hon påverkade politiker och Sveriges riksdag att lagstifta till kvinnors fördel.

PS. Min morfars far var torpare och färjkarl på Ängsö - som länge tillhörde Piperska ätten - och min morfar föddes där, dock ej på slottet. Min morfars far dog i en olycka då han fick bommen från färjan i huvudet. Min morfar flyttade till Skotterön och senare till Skärsholmen i Kärrbo församling, tvärsöver viken från Ängsö. DS.

Fildelning som marknadsföring

2009-04-23T07:38:00.011+02:00

Bokförlagen använder som marknadsföringsåtgärder att trycka upp mycket fler böcker än de räknar med att sälja och sedan använda dessa som gratisex i kampanjer för att göra böckerna kända. Men de går i taket när användare laddar ned ljudböcker gratis och ser det inte som reklam för dem själva.

Författaren Unni Drougge skriver om det på Newsmill där hon bland annat konstaterar:

"I min egen bransch, bokbranschen, är det tendentiöst nog så gott som enbart bestsellerförfattare - det gamla systemets vinnare - som krävt omedelbara åtgärder mot den nya tekniken och dess användare. I spetsen ser vi Jan Guillou, vem annars? Guillou har ju ända sedan Gömdaskandalen med fanatisk iver från sin position i "riktiga medier" hetsat mot inte bara fildelare utan också mot hela bloggosfären. Guillous status i cyberrymden har därmed nått rock bottom. Ilskan mot honom handlar till stor del om hans uppenbara okunnighet om datoranvändning och internet.

Förlagskompanjonen Liza Marklunds senaste blunder gjorde inte saken bättre, då hon i en Expressenkolumn (22 mars) både lät förorda kinesernas nätcensur och förde fram totalt felaktiga uppgifter om nedladdning, vilka efter bloggarnas beriktiganden resulterade i en rättelse."

Hon berättar vidare att hon själv när hon gavs ut på Piratförlaget (Guillous-Marklunds förlag) så trycktes 80 000 ex upp för att spridas med en damtidning, vilket hon inte fick en krona för. Men då var det en marknadsföringsåtgärd, som förlaget hade kontroll över. Drougge menar att det handlar om makt och kontroll och när detta slipper ur händerna på bokförlagen. Det är då de går i taket.

Unni Drougge har beslutat att själv lägga ut sin ljudbok Boven i mitt drama kallas kärlek på nätet och räknar med att detta kommer att sprida hennes bok ännu mer. Och hon tror inte att hon kommer att förlora något på det.

Nä, det tror inte jag heller.

Journalistkåren som överordnad alla andra kårer

2009-04-22T10:09:00.005+02:00

"Synsättet att journalistkåren är överordnad andra samhällsfunktioner bygger på en självbild och ett förhållningssätt som leder till att grundläggande principer om sanning och rättstrygghet förminskas. I jakten på journalistiska avslöjanden är integritetskränkningar legitima - dolda inspelningar, falska förespeglingar och lögn blir medel för ett helgat ändamål."

Det är Lars Adaktusson, som skriver så i en krönika i Svenska Dagbladet i dag. Han går emot journalistförbundet och dess syn på att egna medlemmar alltid står över lagar, som gäller andra medborgare. Att det alltid är viktigare att få fram avslöjanden än att avstå från att kränka integriteten för människor.

Detta sätt att se på journalistkåren menar han urholkar rättssäkerheten och också devalverar den egna yrkesetiken.

Lars Adaktusson tänker uppenbarligen mest på Janne Josefsson och andra av den sorten i rollen som politikeravslöjare. När dolda mikrofoner avslöjar fördomar hos politiker på högerkanten. När TV och radio nitiskt använder wallraffmetoder för att infiltrera dessa kretsar.

Jag tror inte att han tänker på kvällspressen som har som ständig arbetsmetod att tumma på sanningen, ljuga och skriva skrönor ifall de inte får ihop de fakta de behöver. Särskilt om det handlar om "vanliga" människors liv.

Adaktusson tycker att det är dubbelmoral att som journalistförbundet gör kritisera FRA-lagen och övervakningssamhället, men tycka att det är okej för den egna kåren att syssla med sådana metoder. Han nämner särskilt radioprogrammet Kaliber, som använt dolda mikrofoner i en granskning av Sverigedemokraterna.

Medieprofil sköt greve

2009-04-22T09:25:00.008+02:00

För nästan exakt trettionio år sedan löd rubriken "greve sköt neger på Östermalm". Då var det en stor nyhet eftersom det kunde finnas rasism dolt i dådet.

Den här gången är det en prisbelönad medieprofil i fokus. Och det hände i Gamla Stan. Detta reservat för både medieprofiler och grevar. Alla inblandade är i 30-40-årsåldern.

Eftersom medieprofilen enligt uppgift sköt sex skott mot både greven och hans sambo så var avsikten uppenbarligen att döda.

Han är gripen eftersom han blev igenkänd av offren och de kunde själva larma polis och ambulans. Han greps senare i sin bostad. Den skjutne mannen är livshotande skadad medan kvinnans tillstånd är stabilt.

PS. Det var alltså enligt uppgift reklamaren Anders Dalenius som sköt greve Carl Piper, som är skriven på Ängsö slott utanför Västerås, mittemot mina förfäders gamla torp på Skärsholmen. Men medieprofil är mer spännande för pressen att skriva. DS

Räntan nere på en halv procent

2009-04-21T09:52:00.004+02:00

Nu har vi blivit som muhammedaner i västvärlden och det tycker jag är bra. För i det religiösa systemet får man inte ta ut ränta. Däremot kommer det naturligtvis alltid att finnas avgifter.

För bara knappt två decennier sedan gick världen åt motsatt håll. Då höjdes räntan som mest till 500 procent av riksbankschefen Bengt Dennis, som skulle försvara ett fast penningvärde. Det medförde att företag och familjer gick bankrutt, när de blev tvungna att betala räntor på upp till 24 procent.

Det som händer nu är istället motsatsen, att många familjer kan betala av sina lån och inte behöver lägga alla pengarna på räntan. De kan amortera mera och därmed verkligen få möjlighet att äga sitt boende eller ha möjlighet att med pengar, som verkligen är deras egna, skaffa sig det de behöver.

Och ägandet sprids bland de som inte har så mycket. Det är en mycket bra utveckling.

Om att missa livets mening

2009-04-20T12:58:00.006+02:00

Familjen Marklund-Aspeborg verkar ha missat livets mening lika mycket som burkmannen Curt Degerman uppe i Skellefteå, som ägnade sitt liv åt att samla på burkar och lägga guldtackor på hög. Han trodde nog att livets mening låg i att bli rik.

Curt Degerman blev det verkligen och dog rikare än de flesta. Men hur såg hans Scrooge-liknande liv ut? Kusinen som ärver honom säger att han ska fortsätta i samma anda och inte slösa bort arvet. Nä, men det finns annat man kan använda tolv miljoner till.

Med lite fantasi kan man göra mycket gott med tolv miljoner. Och likadant är det med familjen Marklund-Aspeborg. De skulle kunna göra fantastiskt mycket gott med alla de miljoner de har samlat på sig. Men istället har de en sommarstuga i Marbella och låtsas, enligt den senaste rapporten därifrån, att de är några slags invandrare i Spanien.

De svenskar jag känner, som bor eller har bott i Spanien har aldrig flytt ifrån något. Vare sig dålig ekonomi eller usla liv. Inte heller har de tänkt sig att bli spanjorer, utan att flytta hem så småningom när de inte orkar eller vill bo där nere längre.

För Curt Degerman är det för sent att ändra livsstil. Men familjen Marklund-Aspeborg har hela tiden chansen till ett nytt och meningsfullare liv. Och att använda sina resurser på ett mer fantasirikt sätt också för andra människors bästa.

Anitra Steen pensionerar sig

2009-04-20T09:41:00.004+02:00

Varför är vissa människor värda tio gånger mer än andra? Frågan dyker upp igen nu när Anitra Steen ska gå vidare i livet och får hundratusen i pension per månad. Ja hon tycker att hon är värd det för hon har jobbat i tjugo år på höga positioner.

För den sortens människor så finns det ingen förståelse alls för den sämre sorten som finns i London och som lever ett hemlöst uteliv. Annars lyckade och rika människor fick prova på den sortens uteliv i TV under några dagar och en av dem upptäckte att han hade obearbetade problem. Känslomässiga sådana, som han gömde bakom den flotta ytan han annars satte upp mot omvärlden.

Prylarna och pengarna var muren, som höll allt annat borta. Han levde på denna glassiga yta, men den raserades snabbt när han inte hade detta att hålla upp mot omvärlden. Tre nätter på gatan gjorde honom lite ödmjukare.

Klivet från godsägarlivet i Sörmland till några nätter på gatorna i Stockholm skulle väl vara alldeles för långt för någon som Anitra Steen, men det vore kanske nyttigt.

En föreställning som flera av de rika engelska männen och kvinnan hade, som skulle prova på uteliv, var att det gick att ta sig ur det. Ganska enkelt också. Men den som annars var en lyckad affärsman stod sig slätt ute på gatan, när han försökte sig på att sälja. Han tjänade inte en penny.

Det var inte bara så, att han befann sig på gatan utan tillgångar utan med detta följde ett helt paket av synsätt från omgivningen. Den som inte uppför sig på det etablerade rikemanssättet betraktas heller inte som en tillgång i dessa sammanhang.

Klasskillnaderna blev helt enkelt för stora mellan denne till synes utslagne man och de förbipasserande som ingick i en högre klass. Trodde de. De var en bättre sorts människor än den där figuren, som försökte sälja något till dem och som såg underlig ut. I deras ögon.

Ett sådant samhälle har vi också i Sverige, men ett TV-program av den sorten har vi ännu inte sett. Vore inte det ett mer samhällstillvänt program än det eviga Robinson, där de som inte har något alls nästan blir dödade av programformatet?

Detta är visserligen en spegling av det bottenläge, som kan uppstå i vårt land för var och en av oss, men överklassen är mycket frånvarande, osynlig i programformen precis som om det inte finns någon i vårt jämlika land. Förvisso finns det en sådan i verkligheten. En av medlemmarna i den nya godsägande överklassen heter Anitra Steen.

Härmed erbjuder jag mina tjänster

2009-04-19T18:03:00.002+02:00

Ja herregud så trött jag blir på alla dessa skribenter, som inte har en aning om vanliga människors villkor. Härmed erbjuder jag mina tjänster både till Thomas Mattsson och Jan Helin och alla andra intresserade i pressen.

Jag kan beskriva hur det känns att bara ha gröt att ge till barnen för att pengarna är slut. Hur det känns att vara en utstött paria i det svenska samhället. Utan anledning. Hur det känns att inte ha mer än drygt 8 000 i sjukpension per månad efter att ha jobbat, studerat och tagit hand om barn i fyrtio år, varav ett flertal år som utnyttjad i arbetslöshetssystemet.

Hur det kändes när min pappa dog och lämnade efter sig ett par hundratusen i arv så att vi kunde köpa en moppe till yngste sonen och en ny TV. Den gamla hade varit trasig länge.

Hur det kändes när jag fick skattebeskedet i år och började gråta när jag såg att jag skulle få tillbaka femtusen kronor. Det var första gången någonsin jag fick tillbaka så mycket.

Allt detta och mer därtill som jag har beskrivit i mina sjuhundrasjuttiotvå tidigare inlägg här på min blogg sedan i januari förra året.

Jag ska med glädje meddela f-kassan att de får sänka mitt belopp som sjukpensionär ifall någon är så vänlig att den anlitar mig till en lön, som överstiger det fribelopp man får tjäna som dylik.

Jag skulle välsigna den människa, som kunde göra detta för mig och familjen. Dessutom är jag naturligtvis osedvanligt bra kvalificerad, för att skriva krönikor eller något annat. Gick ut journalisthögskolan 1974, fick jobb meddetsamma på Dagens Nyheter och har jobbat där i arton år. Blev tvungen att till sist säga upp mig när bolaget drog in alla möjligheter att jobba mer än den halvtid jag hade.

Räddade familjen med hjälp av det avgångsvederlag jag fick då och har sedan dess skrivit två böcker och skriver varje dag som synes. Om allt mellan himmel och jord. Vore det inte på tiden att mina resurser togs i anspråk lite mer?

Visa nu att ni inte är alldeles bakom flötet i pressen utan inser att gammal ändå är äldst. Dessutom håller jag på och skriver en bok om mina rötter. Där ingår en mayaindianska, som flyttade till Sverige på 1800-talet. Förutom alla torpare och statare i släkten.

Slå det den som kan.

Nätet sammanförde pappan med sin dotter

2009-04-19T09:49:00.004+02:00

Tvååriga Francesca försvann från sin pappa när mamman tog henne med till Ecuador. Mormor till flickan ringde och sade till pappan Dirk Pratt att flickan hade dött.

Men Dirk Pratt kunde aldrig få bekräftat att dottern verkligen var död och bar på hennes bild i sin plånbok. Efter tjugosju år letade han under sitt namn på google, efter att ha sett filmen Wanted med Angelina Jolie, där en av karaktärerna gör detsamma. På nätet letade hans dotter efter honom och han hittade hennes efterlysning.

Både mormor och mamma hade ljugit för dottern i alla år och sagt att pappan hade dött i en bilolycka. Nu har de äntligen träffats.

Det påminner mig om alla barn, som saknar sina pappor. I min släkt finns de också. Två pojkar, som inte har fått träffa sin pappa på flera år, fast de bor i samma land.

Mamman och socialen tillsammans hindrar all kontakt. Jag vet inte vad deras mamma har sagt till dem, men nu börjar de bli stora.

Om ett par år är den äldste myndig. Jag hoppas att han kontaktar sin pappa då.

Pirate Bay är riktiga vikingar

2009-04-18T10:31:00.003+02:00

Jag har inte skrivit något om Pirate Bay därför att för mig som författare är detta inget problem. Mina böcker finns inte som ljudböcker. Ingen har hitills gjort film på mina böcker heller, så det finns inte så mycket att ladda ned.

Inte heller är jag i musikbranschen, där den största upprördheten verkar finnas. Problemet finns för de stora industrikedjorna. De som har satsat miljoner och redan är rika. Mycket vill ha mer som det brukar heta och det gäller både Björn Ulvaeus och andra. ABBA:s musik är snudd på helig runt om i världen, så deras musik vill naturligtvis människor ladda ned.

Vikingar var pirater förr i tiden. De tog vad de ville ha medan kvinnorna och barnen var hemma och skötte gårdarna. På så vis omfördelades tillgångarna. Pirate Bay följer i deras fotspår. De tar vad de vill ha utan att betala för det. Och ger det till andra.

Nu fick piraterna ett års fängelse och ska betala 30 miljoner i skadestånd. Jaha. Vi lever inte på vikingatiden utan i ett samhälle med lagar och förordningar. Ett års fängelse brukar man få för grov misshandel eller något liknande grovt brott.

Internetoperatörerna vägrar blockera sajten och i går lär över tio miljoner nedladdningar ha pågått när domen hade fallit.

Jag är fortfarande kluven till allt detta. Själv laddar jag inte ned, men visst har jag sett nedladdade filmer och lyssnat till nedladdad musik. Antipiratbyrån vill stänga av fildelare från nätet så att de varken kan blogga, läsa nyheter eller göra bankärenden.

Det börjar likna diktaturstat med sådana krav. Förbjud dem att ha datorer lika gärna. Eller att prata och umgås med andra människor, som har datorer. Domen ska överklagas till hovrätten.

Hälften av lönen i pension

2009-04-17T08:46:00.003+02:00

Och nu kommer nyheten att människor inte får den pension, som de har tänkt sig. Ja, det har jag vetat länge eftersom jag själv kommer att få lägre ålderspension nästa år än den som mina båda pappor har fått. Och då pensionerade de sig båda på 80-talet.

Detta beroende på att 90-talet drabbade mig. Precis som att 00-talet nu drabbar andra. Och på att vi 40-talister har gett våra intjänade pengar till den förra generationen. Jag hade oturen att bli först arbetslös och sedan sjuk, vilket inte var så ovanligt.

Och det gav direkt utslag i en lägre pension. Men min biologiska pappa hade sparat ihop till en miljon på banken och i aktier, så jag fick en del av detta när han dog. Universums rättvisa trots allt. Och jag har en styvfar, som kanske delar med sig när den dagen kommer.

Plus att jag har en yngre sambo, som drar det stora lasset nu. Familjeförsörjare brukar han kalla sig. Och det är han förstås. För själv skulle jag inte kunna bo där vi bor och försörja vår son, som ännu inte har slutat skolan.

Så det ser ut som det alltid har gjort. En del har mer än andra. Och det finns inget samband mellan hur länge man har jobbat heller och vad man får. Samhället tar inte hand om oss. Tro inte det. Spara själva. Det är det enda som håller. Eller bli bankdirektör.

Märklig bilolycka var antagligen självmord

2009-04-17T08:34:00.012+02:00

Jo jag tänkte så redan när jag läste om kraschen med en bil, som körde rakt in i en buss helt plötsligt att det kanske var självmord.

Annars måste något mycket märkligt ha hänt i bilen. Och nu bekräftas det av ett avskedsbrev. Svenska Dagbladet och Sydsvenskan skriver om det i dag:

"Vid kraschen i Staffanstorp frontalkrockade personbilen med en av Skånetrafikens bussar, med omkring 15 passagerare ombord. I bilen dödades den 37-årige föraren och hans två söner, fyra och åtta år. En av busspassagerarna skadades allvarligt, flera fick lindrigare skador.

Personbilen kom plötsligt över på fel sida och fortsatte rakt mot bussen. Därför fanns redan från början misstanke om ett så kallat utvidgat självmord, där en person tar med sig andra in i döden."

Jag reagerade mot att alla tidningar skrev om det för det var en så hopplöst trist historia. Det gick att se att det var raksträcka där det hände, ingenting skymde sikten och att bilen tydligen hade siktat på bussen.

Självmord med bil är sällsynt, men förekommer i en del fall per år. Upp till omkring tjugo stycken. Och det brukar inte polisen eller tidningar berätta om för det finns en smittoeffekt. Anses det.

Pojkarna i bilen dog direkt medan fadern dog lite senare. Om pappan hade överlevt hade han blivit anklagad för mord.

Curt Degerman dog rik sextio år gammal

2009-04-15T14:49:00.003+02:00

Curt Degerman samlade hela sitt liv, pantade burkar och levde snålt. Han unnade sig sannolikt inte att gå till doktorn, utan klarade sig ändå.

Kusinen hittade honom en dag död i sin säng. Han dog av en hjärtinfarkt endast sextio år gammal. Han hade en gammal cykel, som inte ens gick att cykla på, bara dra omkring. Han hade samlat burkar i trettio år.

Men han lämnade omkring tolv miljoner kronor efter sig. Kusinen får allt. Curt unnade sig ingenting och gick till biblioteket för att läsa börskurserna, så han slapp köpa något.

Så om meningen med livet är att vara så rik som möjligt när man dör, så ska man leva som Curt gjorde. Snåla med allt. Inte unna sig något. Inte skaffa bil, TV, dator och mobiltelefon. Inte skaffa några barn.

Utan snåla ihop allt så någon släkting kan ärva det. Men blir inte livet en smula fattigt då?

Vår saknad efter papporna

2009-04-15T06:43:00.006+02:00

Alex Schulman är en av de som skriver om sin pappa. Hur svårt det är att förhålla sig till honom i hans eget liv. Han är säkerligen inte klar med detta ännu. Det verkar som om han bara har skrapat på ytan av denna djupare saknad.

Och Annika Marklund svarade mig i går när jag skrev om hennes saknad efter sin far, att det inte är så farligt med detta. Hon har kontakt med sin far Mike. Och hon fick till och med bättre kontakt när hon nu utttryckte denna saknad. Fast så skrev hon inte riktigt i sin krönika om sin far. Där kändes hennes djupare faderslöshet.

Vi lider nog lite allmänt av faderslöshet, tror jag. Eller frånvarande fäder. Förr i världen var det inte något större problem, när alla mer eller mindre var bönder. Då jobbade kvinnor och män ihop på gården och skötte olika sysslor och barnen ingick i dem.

Jag har själv sett det eftersom jag var sommarbarn i Blekinge hos mor och far - jo de ville att vi skulle kalla dem så - där de bedrev jordbruk med tio kor, får, grisar och höns. Ett småjordbruk av den sorten, som inte längre lönar sig, men som försörjde en familj på den tiden. På 50-talet.

Och för nästa generation, som både Annika Marklund och Alex Schulman tillhör måste det finnas något avlägset minne av denna tid. För den sortens mänskliga samvaro dominerade vår civilisation under något tiotusental år.

Med rasande fart har vi frigjort oss från den gamla moder jord och vi lever alltmer fritt svävande i luften med yrken, som för bara ett par generationer sedan var i absolut minoritet.

Vi var då som mänsklighet förankrade i naturen omkring oss och den bestämde hur vi skulle uppföra oss. Och som sagt kvinnor och män arbetade tillsammans och tog hand om barnen ihop.

Jag som såg hur det kunde fungera med en mor och en far, som alltid fanns där kunde jämföra med min egen splittrade familj. Farfar och farmor hade skilt sig och det fortsatte i mina föräldrars generation. Mamma och pappa skilde sig. Då på 50-talet var det fortfarande ovanligt.

I Alex Schulmans fall är det att ha en gammal pappa, som är knepigt eftersom han tvingas se hur livet krymper runt honom. Det är också att långsamt bli alltmer pappalös.

Märkligt nog har mammorna alltmer tagit över båda rollerna. Jag ser det på hur upprörda de är i 40-årsåldern när de ska beskydda familjen. Det fungerar inte särskilt bra för de går lätt över gränsen och blir hysteriska när ingen lyssnar på dem.

Vi har sett det särskilt när det gäller bilkörning där vi bor. Då går mammor ut med spadar och hotar bilister, som de tror kör fortare än trettio. Eller ringer och skäller ut föräldrar till vuxna barn med körkort.

Papporna kan finnas där i bakgrunden, men det är mammorna som känner att det är deras uppgift att försvara de små barnen. Familjen är mycket mer utsatt numera i ett samhälle, som splittrar familjerna redan när barnen är i ettårsåldern.

Samhället har tagit över rollen som mor och far för oss. Och vi slår oss blodiga när det inte fungerar. När samhället stöter ut oss i arbetslöshet eller sänker våra ersättningar. Då står vi där utan någon surrogatförälder alls.

Och barn av båda könen får problem inte bara med samhället utan med sina rötter hos sina biologiska pappor och mammor.

Sök rätt på pappa Annika Marklund!

2009-04-14T09:58:00.004+02:00

Annika Marklund är deprimerad för hon har vuxit upp utan sin pappa Mike. Det känns äkta när hon skriver om det i Aftonbladet. Vad var det som hände?

Nej, det får vi inte veta. Som alltid intresserar hon mig som psykologisk gåta. En sådan som sträcker sig bakåt i tiden till hennes mamma. Precis som Annika Östberg och hennes mor. Nä, de går kanske inte att jämföra på samma dag, men nog fattas det en pappa i Annika Östbergs liv också. Den amerikanska staten fick gå in och bli hennes pappa på sitt hårdhänta sätt istället.

Och jag känner igen det deprimerade, som Annika Marklund skriver om, för samma melankoliska känsla har jag också haft sen barnsben, när jag inte kunde få mina föräldrar att hålla sams hur duktig jag än var som storasyster. Nä, det hänger inte ihop ett dugg. Inte orsaksmässigt. Jag vet. Men i barns värld blir det så. Det är deras fel allting.

Att mina föräldrar inte trivdes tillsammans måste bero på något jag har gjort. Visst. Inte skulle det bli så tokigt annars. Bara jag hade varit lite snällare så skulle det nog ha löst sig. Och när det inte gjorde det utan pappa blev utslängd till slut så var jag tvungen att ta hand om mamma. Hon var den enda som fanns kvar.

Så därför blev mitt absolut största misslyckande i livet att jag kom hem från mitt sommarjobb i månaden juli och hittade min mamma död. På det viset kopplas saker och ting ihop i barns liv. Jag har ännu inte kommit över det. Att hitta sin mamma död kommer man inte över. Fast det var drygt fyrtio år sedan.

Men för sjutton Annika Marklund ta reda på din pappa. Du eller mamma har väl resurser att spåra honom. Ni behöver träffas. Anmäl dig till Spårlöst annars. De kan hjälpa dig. Det är ett av de bästa programmen i TV4.

Ulrika Knutson har en agenda

2009-04-14T08:41:00.007+02:00

Jag minns så väl att Ulrika Knutson sade på Publicistklubbens möte om Medierna och Gömda att hon inte hade någon agenda. Det skulle då ha betytt att hon inte hade någon outtalad avsikt eller ambition i detta sammanhang.

Men Ulrika Knutson är en av de, som jag uppfattar ha en i allra högsta grad fungerande agenda. Och ser hon inte det så är hon ganska blind för hur hon verkar utåt och betraktas.

Hon ingår i det finkulturella sammanhanget och har gjort så i större delen av sitt liv. Hon är född 1957 och är jornalist, författare, kulturpersonlighet, programledare, litteraturvetare, krönikör och alltså ordförande i Publicistklubben. Hedersledamot i Kalmar nation Uppsala och hon var medlem i Grupp 8.

Hon tillhör alltså ungefär samma intressesfär där jag själv befann mig ända tills jag slutade på Dagens Nyheter. Det var en instängd vänstervriden, elitistisk och ganska intolerant värld. Jag ville jobba med film, teater, musik, dans samt nyheter om detta (jo jag hade alla dessa uppgifter som reporter) därför att jag tyckte att DN:s sätt att bevaka kultur var urmodigt.

Bakom all bevakning står en världsbild eller en agenda och den behöver inte vara särskilt infam eller konspiratorisk. Jag är inte mycket för konspirationsteorier. Utan det är helt enkelt så att alla människor behöver en plattform att utgå ifrån. Och för kulturbevakande journalister blir den särskilt viktig.

Man kan väl säga att Ulrika Knutson är en typisk representant för den delen av journalistiken med en hög utbildning och ett förflutet i vänstersfären. Det var den sfär man skulle tillhöra till inte alltför länge sedan.

Jag är som sagt själv uppvuxen inbäddad i rörelsen och fick den i mig med skolmjölken. Det behövdes inte att lärarna i Björkhagens skola predikade socialism. De utstrålade detta i sitt sätt att vara. Det var det moderna sättet att förhålla sig till världen. Då i början på 50-talet när fascismen hade lidit ett stort nederlag.

De förkroppsligade helt enkelt det hopp om framtiden, som stod emot det gamla. Och de projicerade detta hopp på oss barn.

Glöm inte att amerikanare, engelsmän och ryssar faktiskt segrade tillsammans den gången. Och Sverige gick från att ha varit inbäddat i Tysklands intressesfär till att vara mycket mer påverkat av Sovjet. Fast vi förstås också var vända mot väst, som vi alltid har varit i neutralitetens namn. Och fristående. Men ändå inte för vi var ett litet land.

Jag tillhörde alltså de barngrupper, som kände att jag skulle bära Sverige vidare genom tiden. Och jag har långt senare begripit varför vi inte fick lära oss något i den Realskola där jag gick senare om varken första eller andra världskriget. För lärarna där gillade inte läget. De var inte socialister. Och de ville inte gå igenom dessa krig för de var inte införstådda med det rådande synsättet på vad som hade hänt.

Och ännu mycket senare har jag också förstått att tiden är inte alls linjär, utan finns i olika fickor beroende på människor och omgivning. Björkhagen tillhörde framtiden på ett annat sätt än Östermalm gjorde. Och jag har också stött på människor, som har slagit ihop sin fina bakgrund med ett socialistiskt synsätt, för det var så man skulle göra i vissa kretsar för att framstå som en bra människa.

Och massor med människor gick med i sossepartiet, för att de ville vara med och dela den makt, som nu skulle utgå från detta parti. Detta har jag också sett i min omgivning. Och en hel del ungdomar gick ännu längre till vänster än så av intellektuell övertygelse. I alla fall ett tag.

Där står vi nu ungefär femtio år senare och har ett Sverige, som har tröttnat på ett kompakt makthavande socialistiskt parti, som har blivit självfullkomligt och tappat bort sina rötter. Och märkligt nog framstår numera de borgerliga partierna, som de radikala. Men omsvängningen tar sin tid.

Och naturligtvis försvarar Ulrika Knutson och andra sin inneboende agenda, särskilt om de inte ens ser den själva. För en agenda behöver inte alls vara uttalad eller politisk, utan den kan helt enkelt framstå som det man själv är.

Slutet på en fas och början på en ny

2009-04-13T09:52:00.007+02:00

Vi ingår alla alltid i ett större skeende, men om vi aldrig upptäcker det så går tillfället oss förbi. Just nu befinner vi oss i slutet på en fas, som har innefattat att det manliga och kvinnliga har närmat sig vartannat.

Jag säger inte att män och kvinnor har närmat sig varandra, för det vet vi ingenting om. Utan här menar jag att det handlar det om utompersonliga krafter, som hänger ihop med oss som mänsklighet.

Om vi tittar på statistik och sådana andra verklighetsbaserade instrument, så säger det oss vad vi vill se. Det vill säga att det går att få fram siffror, som visar på det som vi tycker inom oss själva. Och så används oftast statistik också.

Det jag talar om är det större, som oftast inte uppfattas, men som alltid pågår inom oss alla och har del i något annat än oss själva.

Jag har konkreta exempel från min egen verklighet på hur det kunde gå till på 50-talet och hur samma problem löses nu. Det som då var mycket svart och vitt och medförde att människor stöttes ut ur en gemenskap har blivit vänligare i detta århundrade.

Vi har sett det senast inom socialdemokratin och LO, där inte kvinnorna avgick eller sparkades, fast det fanns krav på det, utan något annat fick bestämma. Åtminstone så här långt.

Jag har också privata exempel på detsamma inom den journalistiska kåren, där sådant som tidigare skulle medfört uteslutning inte längre har gjort det. I de fall jag tänker på har det rört sig om män, men man skulle kunna säga att kåren i stort ställer upp för sina medlemmar ifall de inte själva gör sig helt omöjliga.

Detta närmande mellan manligt och kvinnligt är naturligtvis helt nödvändigt därför att vi alla innehåller sådana sidor och vi riskerar att bli fiender till oss själva ifall vi inte var och en av oss kan integrera dessa delar av oss till en helhet.

Och som jag ser det är det detta som pågår. Det är ingenting nytt i människors historia utan det är en utveckling, som ständigt äger rum, fast på olika medvetenhetsnivåer.

Det vi nu behöver är att synen på oss själva utvecklas till att omfatta oss alla som mänsklighet, att vi inte längre ser vissa människor, som den andre, som fienden utan som en del av oss alla. Vi lever på en liten planet, som dock kan hysa oss alla miljarder varelser. Vi är många fler än vi tidigare har varit på denna jord och det är både på gott och ont, som allt här i världen.

Men jag ser det ändå som något gott i längden i fall vi kan inse att det är en styrka att vara så många olika medvetanden i mänsklig form på en och samma planet. Och ifall vi kan inse att ingen av oss är så olik någon annan att den blir något annat än en människa.

Det mest gripande programmet jag såg nu under påsken på TV var en konsert från 60-talet med Johnny Cash inne i fängelset San Quentin. Han spelade för de dödsdömda, för de utstötta, för de som hade begått brott för att de greps av rädsla, vrede eller för att de var fattiga.

Förmodligen är de alla döda, som var med i publiken. Kanske avrättade i gaskammare, som en del av dem väntade på. I detta Kaliforniska fängelse satt och sitter bara dödsdömda, som numera avrättas med giftinjektioner. Konserten jag såg ägde rum den 24 februari 1969.

Det fanns en äkthet i uttrycket i konserten både hos de som uppträdde och hos publiken. En del av männen, såg upp mot scenen med ett förklarat uttryck i ansiktet, som om någon gudomlighet hade stigit ned till dem och lät dem se en glimt av paradiset.

Och så upplevde de nog detta, de som satt inspärrade där under stränga former. De som själva ingick i något där de plågade andra män också inne i fängelset. Där de gick med i gäng eller hotade, skadade och ibland dödade, för att själva ta sig igenom den svåra tiden.

En av de, som pratade i programmet väntade på sin avrättning, för han hade dödat en kvinna och hennes son. Han beskrev hur han hade strypt dem. Han hade fått sin avrättning uppskjuten en gång, men han talade om den som om den inte berörde honom. Han hade ett avstånd till allt detta, som om det inte gällde honom.

Och det var säkert så. Det gällde inte den pojke han en gång hade varit, den som var uppfostrad i en katolsk skola, den korgosse han hade varit. Något annat hade kommit in i hans liv och tagit över det. Och han hade återvänt till sin religiösa tro där inne i fängelset, för att ha något att luta sig mot. Något gott och ursprungligt, som också fanns inom honom.

Fångarna och fångvaktarna framstod som jämlika i detta program från 60-talet, för de talade lika artikulerat om den situation, som de delade. Alla de som intervjuades i programmet hade talets gåva. De kunde uttrycka vilket förtvivlans hus det var. Och hur neutralt och icke-personligt det var att avrättas av delstaten Kalifornien.

Den äkthet som genomsyrade programmet fanns för att allt var ställt på sin spets. Det handlade om liv och död och sångaren Johnny Cash och hans kör av kvinnor uttryckte den själsliga vånda, som fanns hos dessa fångar. De hårdaste orden i programmet fanns i sångerna, när de naket avspeglade de känslor, som de annars inte fick uttryckas.

Vi lever nu i en tid, då detta är mera tillåtet. För att hålla tillbaka det som finns inom oss och med hugg och slag försöka att ändra människans uttryck har aldrig varit något lyckat. Naturligtvis behöver vi domstolar och fängelser, när det har gått så långt, som det hade för de här fångarna. Vi kan inte tillåta att människor dödar varandra eller stjäl från varandra.

Det som är svårare att begripa är när samhället självt urartar, så att det blir tillåtet för vissa att genom makt och förbindelser berika sig själva på andras bekostnad. Det är svårare att upptäcka för det kan alltid bortförklaras. Precis det som har skett nu i vårt svenska samhälle. Det kan förklaras med att vissa är förmer än andra.

Det manliga och kvinnliga har alltså närmat sig vartannat och det är som allt annat på gott och ont. Vi är inte lika omedvetna om de mekanismer som finns inom oss, som vi var på 50-60-talen och styrs inte lika enkelt utifrån.

Vi kan nu i det större skeendet gå igenom ett uppvaknande, som inte ställer män och kvinnor mot varandra utan som gör att vi ser att allt kompletterar vartannat. Att vi behöver dessa våra ursprungliga sidor, som har utvecklats hos oss under så många tusen år och att de berikar oss alla om de finns både utom och inom oss i balans.

Vi står som alltid inför ett övergångsskeende i världen. Jag har gener från mayaindianer, norska gener och svenska gener i min kropp. Om nu gener har någon nationalitet.

För mig är det självklart att vi har en möjlighet att ta ett språng i historien. Att mänskligheten har en mycket stor möjlighet att gå över till en ny syn på sig själv och att detta kan inleda en helt ny fas i vår värld. Om vi alla hjälps åt att upptäcka och inse detta.

Världen blir plattare

2009-04-12T10:07:00.004+02:00

Världen kommer självklart att bli plattare genom att vi kan kommunicera bättre än förut. Förr i tiden fick man ta cykeln eller fötterna för att träffa sina meningsfränder. Numera kan man sitta hemma och trycka på ett tangentbord.

Och det finns hur många sätt som helst att ta bort den hierarki, som har funnits i samhället under tusentals år, men som nu känns mossig och överflödig.

I framtiden kommer inte banker eller politiker att behövas på samma sätt som nu. Bara som en slags genomgångsinstans, där människor samlas för att besluta något. Men bonusar och överlöner för att någon ska sitta där och bestämma åt andra kommer inte längre att finnas kvar.

Detta beror av att vi helt enkelt inte har samma syn på oss själva och att vi inte längre behöver lägga det som finns inom oss själva på andra. Vare sig det mörka eller ljusa. Vi har alltså gått vidare till en annan medvetenhetsnivå, där vi inte behöver idoler eller skurkar, utan har en annan syn på detta.

Själva jorden kommer att hjälpa oss med denna övergång genom den stress, som vår planet utsätts för. Det i sin tur ger upphov till naturkatastrofer, som får mycket större återverkningar än någonsin förut, därför att vi är så många människor, som lever samtidigt.

Vi kommer att få en fredligare värld genom den medvetenhetsförändring som sker inom alla nu och framåt genom att människor inser att vi alla är lika. Och att det är sant att vi människor genetiskt alla är mer lika än olika djurflockar världen över.

Ingen läser riksdagsmännens bloggar

2009-04-12T09:07:00.003+02:00

Att blogga är ämnes- eller personrelaterat. Så därför läser ingen det riksdagsmännen skriver. Varför skulle någon göra det?

Vad som försiggår i Sveriges riksdag bevakas av politiska reportrar. De för fram vad som är viktigt. Svenskar räknar med att de sköter sitt jobb och berättar vad som är på gång.

Att blogga är inte förbehållet de som har makten. Istället borde det väl vara tvärtom, att de som har makten intresserar sig för vad svenska folket bloggar om.

Och hur har de tid att blogga? Borde de inte ägna sig åt annat? Som att prata med sina väljare i realtid?

Vi lever tydligen fortfarande på 50-talet

2009-04-11T11:40:00.007+02:00

När jag var liten var journalister ett föraktat pack, som murvlade sig fram i tillvaron. Min pappa kunde bara bli detta usla. Han tillhörde den bohemiska delen av min släkt och klarade inte att som sin bror och far bli läkare. Ett respektabelt yrke då som nu.

Jag tänkte inte bli journalist. Det skulle vara att bli som pappa. En konstig figur, som ständigt rusade iväg och aldrig gick att lita på. Någon som inte kunde vara familjefar och som hellre satt med kompisar och söp på krogen än något annat. Dessutom höll han på att dö, som kompisarna gjorde allihop i 50-årsåldern.

Ett riktigt självförstörande yrke, som inte fanns på min karta. Jag ville hellre blir sjuksköterska som farfars syster. Det var ett ordentligt jobb. Men i 20-årsåldern sökte jag mig ändå till min pappa, för mamma var den som dog. Hon gick bort i ett astmaanfall bara 43 år gammal.

Hon och jag som hade pratat om att bli gamla tillsammans, att alltid leva sida vid sida och se till att resten av familjen skötte sig. Plötsligt var hon borta.

Och på 70-talet hade det blivit finare att vara journalist. Det yrket betydde något, som en granskande instans till resten av samhället. Jag sökte in till journalisthögskolan och kom in 1972. När jag gick ut fick jag jobb på DN och min kontakt med min pappa förbättrades för nu hade vi något att prata om tillsammans.

Det är lätt att förstå mina personliga skäl till denna utbildning och detta yrke. Det hade djupa rötter i min familjesituation. Plus förstås att jag hade naturlig nyfikenhet och en känsla för ord.

När jag lyssnade på Medierna i dag och läste det Gunilla Kinn skrev i Sydsvenskan, så är det som om vi fortfarande lever på 50-talet. Denna skandal i journalistkretsar som heter Gömda-affären och som handlar om Expressen och Aftonbladet och ett förlag och de affärsförbindelser, som finns mellan dessa. Den gör att det framstår som om ingenting hade hänt i murvelvärlden sedan den djupt föraktades av etablissemanget.

Och det är ännu värre än då, för då stod inga stora pengar på spel, som det gör nu, när Piratförlaget har ingått en ohelig allians med medieeliten i Sverige. Och tydligen Unicef är indraget genom sin koppling till ambassadören Liza Marklund och Expressen.

Pengar och makt kan förvrida vilken människa som helst. Och det har uppenbarligen blivit fallet i den här affären, som har förgreningar in i riksdagen bland politiker och sträcker sig ända in i EU genom lagstiftning.

Och allt beror av - som jag ser det - att vi hellre vill tro på onda sagor än ifrågasätta makthavare. Att vi som nation lever kvar i det Sverige som fanns då på 50-talet. Ett mycket mer sammankittat land, därför att på den tiden fanns det inte en koppling mellan makt och pengar för den föraktade journalistkåren. Och ingen i Sverige visste vad bonus var för någonting. Ingen alls hade särskilt stora inkomster, inte ens i Wallenbergssfären, där min styvpappa råkade jobba.

Medan nuförtiden så är stat, kapital, makt och pengar så tätt omslingrade att Expressen och Aftonbladet utan skrupler fortsätter sin kampanj för att bevisa att två kvinnliga mytomaner har berättat hela sanningen och ingenting annat än sanningen. Och resten av elitsamhället tiger still.

Svenska folket är inte så korkat ens i påsktider att de går på sådana amsagor. Och vi lever inte längre i en tid, när det går att ständigt lura i människor vad som helst. Kommunikationen är fri på ett helt annat sätt än då för fem decennier sedan. Och journalisternas trovärdighet minskar för varje timme, som våra största kvällstidningar är så korrupta att de inte ens känner igen sanningen när den presenteras för dem.

Fästingarna knäckte Svante Lidén

2009-04-10T15:43:00.006+02:00

Svante Lidén har varit sjuk. Väldigt sjuk av fästingbett. TBE, fästingburen hjärnhinneinflammation.

Han är en bekant till familjen, men han bor i Uppsala inte här i skärgården, där jag senast igår brände upp två fästingar, som katten kom in med. Vi har bott här i mer än tjugo år och aldrig råkat ut för något fästingburet, men han befann sig i Roslagen och drabbades hårt.

Han beskriver själv hela eländet i Aftonbladet i dag. Han ser ut som åttio numera fast han bara är kring femtiosex. Det kan inte vara rättvist. Eller är det? Nä, i så fall måste det vara enligt någon högre ordning, som vi små människor inte begriper.

Varför har han drabbats av det här? Ännu en gåta som inte har något svar. Ungefär som att min svägerska fick cancer och dog när hon var fyrtionio eller att min mamma dog när hon var fyrtiotre. Man dör inte så ung. Inte i Sverige.

Och inte dör man av astma som min mamma gjorde. Det fick jag höra. Men det var ingen tröst. Hon var lika död ändå.

Men Svante dog inte. Han har kryat på sig så pass att han kan skriva en artikel om det. Heja Svante! Någon mening var det nog ändå med detta. Har du fattat vad?

Textreklam i Expressen för Unicef

2009-04-10T09:10:00.005+02:00

Och så luktar det hemlig uppgörelse om Expressens kampanj för Unicef. Varför just bara denna organisation och vad har orsakat att just de får textreklam i tidningen?

Har pengarna slutat att komma in för att Liza Marklund fortfarande är ambassadör där? Och när ser vi en liknande textreklamkampanj för Rädda Barnen eller Röda Korset? De gör ungefär samma saker världen över som Unicef.

Eller är det skillnad på folk och folk när Expressen griper in? Ingen har skrivit "artikeln" som handlar om Unicef, som återfinns på nätet. Den är uppenbarligen författad av organisationen själv.

Om man köper en nål för 25 kronor så hjälper man varenda unge, påstås det. Nja inte de barn till Mia Eriksson, som Liza Marklund lyckades betala för att fly först till Chile och sedan till USA. De fick inte stanna i Sverige utan förflyttades över halva världen. Och inte den son som Mia Eriksson lämnade kvar i Sverige.

Och Liza Marklund är fortfarande ambassadör för Unicef fast hon uppenbarligen inte är lämplig som detta. Eller ska man ljuga där för att ändamålet helgar medlen? För att det handlar om ett politiskt projekt?

Svartenbrandt fast för rån

2009-04-09T12:50:00.004+02:00

Det är inte lätt att lära om. Lars-Inge Svartenbrandt alias Ferm sades ha blivit frälst och buddist plus munk i fängelset förra gången, men nu är han gripen igen för rån.

Denne man är lika gammal som jag, något halvår äldre och har suttit i fängelse i fyrtio år. Hans son dog för några år sedan i en bilolycka 14 år gammal.

Det vore nog säkrast för både allmänheten och Svartenbrandt själv att låsa in honom på obestämd tid. Men sådana lagar har vi väl inte i Sverige. Dock borde han åtminstone sitta inne tills han blir 70. Det tycker jag.

Då kanske krafterna avtar en smula. Det är väl det enda, som kan hindra honom från nya brott.

Utvecklingen skyndas på genom omedvetenhet

2009-04-09T09:43:00.006+02:00

Något måste ha hänt eftersom jag inte fick fler hatkommentarer på mitt förra inlägg, men de kom väl på Monica Antonssons blogg istället. Kanske.

En gång till skulle jag vilja påpeka att den här Marklund-historien inte handlar om en enskild människa utan om ett system. Liza Marklund har gett systemet ett ansikte, kan man säga. För hon är tillräckligt omedveten för att ha kunnat gå in i det utan att ifrågasätta.

När tumskruvarna dras åt, som det gör nu, så händer fler och fler fadäser i denna systemvärld. Det beror på att själva världen håller på att förändras. Vårt klot är så litet nu så någon sådan som Liza Marklund kan inte slippa undan längre.

Hon har lierat sig med makten och härligheten - läs pengarna - för att hon tror att det är så livet ska se ut. Att då blir man lycklig. När det är möjligt att ha miljoner investerade i hus och aktier och att aldrig låta en gratisföreläsning förekomma. Utan att ständigt ta bra betalt.

Det är den uråldriga historien om Ebenezer Scrooge, den girige mannen i A Christmas Carol av Charles Dickens. Författaren skrev historien för att kunna betala av en skuld och den publicerades 1843 första gången.

Denna historia handlar inte heller om enskilda personer, utan om hur det såg ut i England på den tiden. Hur människors mentalitet yttrade sig.

Det som har hänt sedan dess är att människor inte omedelbart svälter ihjäl, när de knuffas ut ur samhället, men mekanismerna är desamma som då, vilket vi ser av den senaste tidens affärer. Det parti, som tidigare stod för mänskliga värderingar har totalt tappat riktningen med hjälp av Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin.

Äldre människor blir ofta konservativa, för de lever kvar i det förgångna. Och alla dessa nämnda damer har vuxit upp under en tid, då Sverige boomade på 60-70-talen. De vet inget annat än att de ska ha det bra och dessutom göra allt, för att just de ska ha det bra.

Det måste vara mycket skrämmande nu när världen inte ser ut som den gjorde tidigare och de gamla recepten inte gäller längre. För mig som är född precis när andra världskriget slutade och har hört alla historier om det från min släktingar är det inte självklart att alla ständigt ska få det bättre.

Mänsklighetens goda utveckling har alltid avbrutits av sjukdom, krig, naturkatastrofer och politik. Ingenting säger att pamparna nu kommer att förbli det. Ibland blir det ett brott i sådana utvecklingar, för att ett nytt medvetande kommer fram. Människor börjar tänka annorlunda.

Liza Marklund skyddas nu av Thomas Mattsson, därför att det gynnar inte honom själv att göra på annat sätt. Just nu. Han kan lätt bli skurk, nytillträdd som han är. Han har fixat till en lösning som kan ge honom mer pengar. Helt enkelt.

Ofta tycker jag det ser ut som om sådana som Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin på sitt omvända sätt hjälper till att skynda på utvecklingen, genom sin omedvetenhet om vad som ligger under ytan och vad människor egentligen tänker.

C G Jung har sagt att vi kan inte förfalla varken till det goda eller det onda. Båda är missriktat. Det är själva besattheten av något som blir fel. Vilket fundamentalister ger uttryck åt.

Mitt hopp står till den yngre generationen och då inte till de 15-åriga tjejer, som tror att de måste ha femmor i alla betyg, för att godtas i samhället. När den föreställningen finns har vi gått alldeles för långt åt fel håll. Nä, hoppet för framtiden finns när ungdomar vet att de duger som de är. Bara för att de är människor.

Thomas Mattsson gömmer undan Liza Marklund

2009-04-08T09:21:00.003+02:00

Numera är papperstidningen Expressen av så liten betydelse att det går att gömma journalister i den. Den smarta lösningen glimrade till hos chefredaktören Thomas Mattsson. Och så gömde han Liza Marklund där.

Hon finns inte längre som krönikör på söndagar utan där är istället Leif G W Persson. Hon är försvunnen för den som använder internet. Det blev för mycket för chefredaktören när inte bara mammorna utan också sönerna till dem stod upp som en enda man (?) och häcklade Liza Marklund.

Och naturligtvis finns det ett urval av artiklar om man slår upp hennes namn i Expressen, med hennes försvarsartikel överst. Den mot den hatande bloggmobben in spe. Det vill säga mammorna och sönerna. Och innan dess reklam för hennes böcker.

Att papperstidningen numera är på utdöende är därmed bevisat av chefredaktören Thomas Mattsson själv. Och hur kan två generationer av läsare ha fel? Nä, finns inte på kartan.

Men fortfarande är det ett för stort och förödande självmål att skippa Liza Marklund. Det skulle ju vara att ge läsarna rätt.

Muhammedteckningar till salu

2009-04-08T08:50:00.004+02:00

Nu när Anders Fogh Rasmussen blir generalsekreterare i Nato passar danska Trykkefrihedsselskabet på att sälja Muhammedteckningar.

Tusen exemplar är till salu av den bild där man ser profeten med en bomb i turbanen. Lars Hedegaard, ordförande i selskabet, säger till danska tidningen Information att de vill stärka yttrandefriheten.

En teckning kostar 1 970 svenska kronor och trycks i samarbete med konstnären Kurt Westergaard, som gjorde dem.

Anders Fogh Rasmussen betonade i Turkiet att han tycker det är viktigt att ha stor respekt för alla religioner.

Fast ingen skulle bry sig om en liknande bild av Jesus. Tror jag.

Wanja Lundby-Wedin åkte på turné

2009-04-07T19:38:00.005+02:00

Djupt nere i mig finns samma upprördhet, som nu visas Wanja Lundby-Wedin när hon åker på turné i landet. Jag såg henne på TV bland byggjobbarna. Denna upprördhet kom fram när jag försökte skriva en artikel för ett samhällsmagasin, som hade bett mig om det.

Jag klarade inte längre att befinna mig på den där journalistiska nivån, där allt ska tas med en "objektiv" klackspark. Utan skrev precis som det hade varit. Hur jag hade upplevt saker och ting.

Och jag fick samma reaktion, som man får då, när det ska vara sorterat och lite hit och dit-resonemang. Vi är ju civiliserade människor. Så gick det inte att skriva. Dessutom var det inget nytt. Jag förstod att jag hade tappat en del av den fernissan under åren som har gått. Och det kom fram en vrede, som jag knappt visste ens att den fanns där.

Jag kan helt enkelt inte längre skriva så där lite lagom tjusigt, anpassbart för att tjäna några kronor extra. Det är inte möjligt. Inte efter alla förödmjukelser, som det här samhället har bjudit på genom åren.

För ett samhälle är det naturligtvis inte bra, när det blir så stora skillnader, så att den ene knappt har till mat för dagen och någon annan inte vet var den ska placera alla tillgångar.

Jag såg också Oskar Gröning på TV i dag. Han jobbade i Auschwitz i två år. Han var övertygad nazist och med i SS. Han trodde på propagandan att tyskarna var lurade av hela världen och alla judar deras fiender. Även de små barnen för de hade samma blod som föräldrarna. Så det var rätt att döda dem. Han slapp straff efter andra världskriget.

I samma TV såg jag hans chef Rudolf Höss, som var familjefar och som såg det som sin plikt att utrota så många judar som möjligt. Han blev avrättad för vad han hade gjort. Oskar Gröning lever än i dag, men vill numera berätta om det som hände, för att det finns människor som förnekar det.

Över en miljon människor dödades i Auschwitz under fyra års mördande. Rudolf Höss skrev ned att han mindes en mamma med fyra barn, som frågade honom hur han kunde döda så underbara barn, strax innan de skulle in i gaskammaren. Han brukade rida omkring i naturen för att skaka av sig sånt.

Det blir alltid för magstarkt för de flesta, när jag skriver om våra svenska förhållanden och i nästa stycke om nazisterna. Men skillnaden är inte så stor som många tror. Rudolf Höss var en mycket civiliserad människa. Han gjorde bara sin plikt. Så tyckte han.

Wanja Lundby-Wedin är en mycket civiliserad människa. Hon gör bara sin plikt och sitt jobb.

Alla människor tror på tankar och idéer. De styr oss i många sammanhang. De idéer som styr oss i dag i Sverige är att vi lever i det bästa av länder och att vi kan bestämma över våra liv. Vi har demokrati och inget ont kan hända oss. Inte som då för drygt sextio år sedan.

Jag är inte lika säker, när jag märker att jag inte kan anpassa mig längre till vad en liberal samhällstidskrift kan vilja trycka. De hade bett mig om en artikel, men den gick inte att skriva. Det betyder att jag har förlorat tron på vad det här samhället står för. I grunden. Jag tror att många fler håller på att göra det.

Oskar Gröning fick frågan om han inte tyckte det var orättvist att de som led under kriget ofta fick det svårt också senare medan han hade haft ett gott liv. Han fick en samhällsställning igen efter kriget. Men han sade bara att så är livet. Var och en försöker göra det så bra för sig själv som möjligt.

Han visade samma brist på förståelse för de övergripande samhällssystemen, som också människor gör i vårt land. De flesta försöker naturligtvis ordna det så bra som möjligt för sig själva. Med hjälp av sina vänner, men de kan inte bry sig om alla. Inte ens om de heter Wanja Lundby-Wedin.

Annika Östberg blir fri

2009-04-07T08:56:00.006+02:00

Ett sådant obegripligt liv denna kvinna har haft. Hon övergavs av sin mamma, när mamman gifte sig med en amerikan, stökade till det för sig i tonåren. Rymde och fick barn som 15-åring. Gick på heroin och lyckades hjälpa sin pojkvän att skjuta en polis och en annan man.

Inspärrad den del av sitt liv när hon borde ha levt i lugn och ro med man och barn eller ett yrke. I nästan 28 år. Under tiden dör hennes son i en bilolycka och hennes mamma blir äldre och äldre och orkar inte längre åka och hälsa på henne.

Nu är hennes liv nästan förbi och då släpps hon ut ur fängelset i Kalifornien för där finns alldeles för många fångar. Hon är 55 år och vad för slags liv ska hon få i Sverige? Det land, där hon inte har befunnit sig på så många decennier?

Men hit måste hon och hon får inte åka tillbaka till USA. Det är villkoren. Varför ges människor så märkliga liv? Vad är meningen med allt detta? Måste man bli religiös för att begripa det?

Alex Schulman har skrivit en bok

2009-04-06T08:42:00.003+02:00

Och då står förstås alla i kö för att intervjua honom. Boken handlar om hans pappa och verkar vara en melodram.

När Alex ska berätta om sin pappas mörka sidor drar han historien om när han skulle steka pannkakor fast han inte kunde och lille Alex kallar pappa gubbjävel - för pannkakorna är oätbara. Och sedan blir den lille jagad ut på gräsmattan efter att pappa har kastat stekpannan i väggen. Därefter brister den pensionerade Allan Schulman i gråt.

Mörka sidor? Lille Alex har tydligen aldrig i sitt liv stött på några mörka sidor hos någon. Och en bortskämd unge framstår han fortfarande som vid trettiotre års ålder. Plus att de mörka sidorna redan då fanns hos honom själv. Inte hos pappa.

Väx upp du ska själv bli pappa nu snart. Stackars barn. Vad boken heter? Har jag glömt.

Nu krackelerar socialdemokratin

2009-04-05T10:26:00.005+02:00

Det tycker jag är bra och på tiden. Själv är jag uppfostrad med den politiken i ryggmärgen eftersom jag råkade bo som liten i en förort i Stockholm, där det bara bodde sådana som röstade på det partiet.

På 50-talet åkte de omkring och visade film på stora dukar utomhus inför valet. Vi barn gick dit för film var något vi ville se, men så urbota tråkiga filmer trodde vi inte fanns.

En kvinnlig partiledare, som har lierat sig med diverse underliga figurer, som skulle stå på kvinnornas sida mot männen fungerar inte.

Mona Sahlin har hamnat på fel ställe i livet genom rörelsen och borde byta bort sin post mot något annat. Men det kommer hon inte att kunna född in i partiet, som hon är. I stort sett.

Hon har blivit en symbol för den kvinnokamp, som skulle föras och ta över sossepartiet och hela världen, en misstolkning av yttre och inre, som jag ser det.

Jag begrep det redan på 90-talet då jag skickade en bit av ett manus till Mona Sahlin, där jag beskrev hur det såg ut i Sverige. Hon hoppades att jag skulle få det publicerat. Det var kommentaren. En mycket försiktig sådan.

Då hade Sverige redan krackelerat i ett inne- och ett utelag, men det fanns ingen förståelse bland pamparna då heller för vad som hände. Ingen som upplevde 90-talet och den utarmning av människor, som det medförde vill ha tillbaka det gänget.

Vad som än sker så kommer inte människor att rösta på dessa båda Wanja Lundby-Wedin och Mona Sahlin. De är cementerat lierade med varandra och sitter båda i sossepartiets vu - verkställande utskott. Där sitter också de gamla stötarna Nuder-Ringholm-Ulvskog.

Kanske om de bägge centralgestalterna avgår att väljarna skulle ändra sig. Men det kommer inte att hända. Tro mig.